Trädgårdsrehabilitering

Personalen Camilla, Essie och jag vid planteringsbordet

I min värld före utbrändheten var växter något som prydde fönstret, så länge de överlevde. Dog en så var det bara att köpa en ny. Att det låg mycket arbete och omvårdnad bakom varje växt, hade jag inte en tanke på.

Sommaren 2003 upptäckte jag att jag mådde bra av att pyssla med mina bal-
konglådor. Min skötsel gav även resultat. Aldrig någonsin hade min balkong varit som en liten oas. Jag berättade för min mamma att jag märkte att jag mådde bra av att hålla på med mina växter. Då talade hon om för mig att hon hade läst i någon tidning, om att det var bra för en utbränd person att hålla på med träd-
gårdsarbete.

Detta väckte nyfikenhet hos mig, så jag sökte på internet och hittade Alnarps rehabiliteringsträdgård. Informationen jag hittade var så positiv, och detta ville jag så gärna pröva på. Jag tog upp mina önskemål om detta på vårt rehabilite-
ringsmöte i augusti 2003. Då fick jag vetskap om att detta var på gång som ett projekt här i Västervik och att rehabteamet redan hade tänkt på mig.

Den 23 september 2003 fick jag börja i trädgårdsrehabilitering. Först fick jag vara där 2 dagar i veckan mellan kl. 10,00 - 12.00. Efter 6 veckor ökades tiden upp med en timma. Och så fortsatte det fram till i april 2004, då jag utökade med ytterligare en dag i veckan.

För mig har vistelsen i denna färggranna och doftrika miljö betytt så oerhört mycket. Det har verkligen varit medicin för själen att fått vara här och följa väx-
terna från frö till färdig planta. Jag kan själv om jag blickar tillbaka över hur jag mådde i september 2003 och hur jag mådde då projektet avslutades i november 2004, se stora framsteg. Här i trädgården har jag med hjälp av personalen Cam-
illa som driver trädgårdsrehabiliteringen med sitt företag Lofir och Essie från Lotsens Rehabiliteringsteam fått träna mina förmågor efter mina förutsätt-
ningar. Jag har fått lära mig att "bara vara" i trädgården och naturen, avbryta och ta paus i mellan arbetspassen. Att få delta i denna trädgårdsrehabilitering hjälpte också mig att få rutiner i min vardag.

Ett tag så var det frösättning som gällde för min del. Jag mådde bra och hade lättare att koncentrera mig, när jag stod och satte frön. Genom att sätta ett frö i taget, små som sockret på en punchpralin. Först fånga upp ett i taget på en pinne och sedan sätta ner dem i pluggen på brättet. Utöver det, så har det varit allt från att ta sticklingar från växter, plantering, omplanteringar, vattning, vistas i naturen till att göra olika arrangemang. Arrangemang gjorde vi till jul och påsk, men även med sommarplantor. En egen komponerad bordsdekoration med stenar och suckulenter, hann det också med att bli under tiden. Sist men inte minst så har jag fått lära mig många nya namn på växter, jordsorter m.m. och fått träffa andra personer som drabbats av utmattningsdepression eller utmatt-
ningssyndrom

Med tiden så ökades belastningen på undan för undan, och under min sista period i trädgården så arbetade jag mer självständigt. Jag planerade själv mitt veckoschema utefter de arbetsuppgifter som fanns att göra, och tog ansvar för att utföra dem. Den 19 november 2004 avslutade jag min trädgårdsrehabilitering och övergick direkt till arbetsträning i trädgårdens produktion.