Min väg dit

På denna sida kan ni ta del av min väg till utbrändheten. Jag har kommit en bit på vägen nu i min rehabilitering. Vilket har medfört att jag känner att jag har ett stort behov av att få skriva av mig min historia, varför just jag hamnade i detta tillstånd. Det är ett sett för mig att att bearbeta det som hänt.

En arbetsnarkomans födelse

Jag har alltid älskat mina jobb och redan på slutet av åttiotalet så började jag att radera ut mina gränser för åttatimmars dagar. Som anställd var jag den idea-
liska arbetaren som alltid gav 120 %, ansvarstagande, duktig, engagerad, krea-
tiv, snabb och flexibel.

Med andra ord en människa som inte bangade för något. Jag var alltid redo och fick många klappar på axeln för mina insatser. Jag myste, detta var ju helt fanta-
stiskt. Ju mer bekräftad jag blev för mitt arbete, ju mer beroende blev jag av denna drog.

1998, så insåg jag att jag lade ner allt för mycket oavlönad övertid, så jag be-
stämde mig för att starta ett eget företag och sälja mina tjänster. Så jag öppnade en redovisningsbyrå.

Under mina första två år som företagare, så hade jag kontoret hemma. Till en början tyckte jag att det var smidigt, eftersom jag arbetade mycket ute på fältet. Då jag förutom att sköta klienternas bokföring, bokslut och deklaration etc., även hyrde ut mig själv som ekonomiresurs. Dessutom undervisade jag deltagare i några EU-projekt i företagsekonomi.

I takt med att min verksamhet ökade, så ökade även min arbetstid. Men vad gjorde det, jag älskade det jag höll på med och framför allt, så arbetade jag åt mig själv. Det tog inte så lång tid förrän mina anhöriga rådde mig att dra ner på tempot, men jag slog ifrån mig med att det inte var någon fara.

—Jag känner min kropp, replikerade jag i försvar så fort någon sade åt mig att slå av på takten. Åtskilliga gånger kom min mamma in på ämnet och hon för-
sökte att få mig till att förstå att det inte var bra att hålla på som jag gjorde. Men utbrändhet existerade inte i min värld, det var något som drabbade andra, men inte mig.

Tillsist så tröttnade jag på att ha kontoret hemma, så jag flyttade det till andra lokaler. På så sätt så skulle det finnas en klarare gräns för mig. När jag var på jobbet, så var jag på jobbet och när jag var hemma, så var jag hemma. Som det varit innan, så hade jag svårt att dra gränsen. Jag hade svårt att slita mig från mitt arbete, fast jag kanske hade bestämt mig för att inte jobba på kvällen. Det kunde räcka med att jag hade glömt att koppla på telefonsvararen och så ringde det och för mig var det självklart att svara då och sedan blev jag fast, hittade denna ena arbetsuppgiften efter den andra att utföra.

I regel jobbade jag 50-60 timmar i veckan, men periodvis så blev det mycket mera. Men detta tyckte jag var helt okey. Jag gillade det jag höll på med och jag fick mycket feedback ifrån mina klienter. Visst brottades jag ofta med dåligt samvete för att min familj blev lidande.

Framför allt var min dotter mycket irriterad på mig. —Mamma, du jobbar ju jämt! —Du är ju aldrig ledig! —Du bara säger att det ska bli bättre! Jag försäkrade varje gång att snart så skulle det bli bättre. Jag skulle bara göra det ena eller andra och sedan...

Drömmen som blev en mardröm

I september 2000 fick jag en förfrågan om jag ville ta över en märkesbutik. Efter-
som jag alltid har varit intresserad av kläder och även haft en dröm om en egen butik, så tackade jag ja till erbjudandet. Dessutom så var min syster arbetslös, så det passade perfekt.

Kunderna strömmade till och det såg mycket bra ut. Men den 24 januari 2001, förändrades allt och en lång mardröm började. Det var nästan på dagen fyra månader i från övertagandet av butiken. När jag blev föremål för lagens långa arm.

Åtta personer från både Kronofogdemyndigheten och Skattekontoret, kom till butiken och sa att de skulle göra en intrångsundersökning, för att leta efter ett visst varumärke. Jag visste inte ens vad en intrångsundersökning var, och än mindre hade jag hört talas om det varumärke de skulle leta efter.

De driver med mig, tänkte jag. För detta kunde inte vara sant. Det måste vara dolda kameran. Jag såg nog ut som om jag såg spöken, när jag tillsist pep fram. —Har ni legitimation? —Visst, sa de och visade dem.

Jag förstod ingenting och allt snurrade runt. Jag grät, var arg, kände mig kränkt på en och samma gång, samtidigt som jag inte visste vad som låg bakom tings-
rättens beslut.

Jag fick en timma på mig att kontakta en advokat. Sedan skulle de sätta i gång med undersökningen. Jag ringde förtvivlat runt till olika advokater, men var de inte upptagna, så var det ingen som svarade. Tillsist fick jag tag i en och han chockerade mig, när han svarade. —Tyvärr kan jag inte åta mig uppdraget, för jag är part i målet.

Jorden snurrade innan för mig och när jag lade på luren, så snurrade det ännu mera. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv haft att göra med vare sig rättsapparaten eller advokater. Mina föräldrar har fostrat mig, till att vara en laglydig medborgare.

Ledsen och besviken över att inte kunnat få tag i en advokat, som kunde råda mig i vad jag skulle göra i denna situation, kved jag fram till Kronofogden att sätta i gång med intrångsundersökningen. Jag fick lita på att allt var i sin ord-
ning.

Varken syrran eller jag visste vad de skulle leta efter. Ingen av oss hade hört namnet tidigare. Hur var detta möjligt? Fick de göra så här? Vad är det för märke? Varför?

Inne på kontoret, där jag även bedrev min redovisningsverksamhet, hade syrran och jag var sin arbetsplats med datorer. Vi blev beordrade att vända på våra tan-
gentbord, så att vi inte skulle kunna använda datorerna innan deras dataexpert skulle gå i genom innehållet i dem.

I och med detta så blev även min redovisningsverksamhet lidande. De jobb, jag skulle utföra åt mina klienter fick läggas åt sidan. Då dessa myndighetspersoner klev in i min butik, så avslutade jag just ett samtal med en utav mina klienter med att: —Jag ska skriva ut det, så kommer det snart på faxen. Men så blev ej fallet.

Min syster undrade om hon inte kunde få fortsätta med det utbildningsprogram i bokföring, som hon satt och förkovrade sig i. —Vänd på tangentbordet, upprepa-
de dataexperten bryskt och hon fick vackert lyda.

De började sedan leta efter plagg med det aktuella varumärket i mina lokaler, både i butiken, på lagret, och i min privata bil. De gick i genom butikens pärmar från pärm till pärm, drog ut sändningslistor från faxen.

Dataexperten förklarade för mig att det fanns två metoder att gå igenom dato-
rerna på. Antingen skulle han göra en "spegling" av hela mediet eller en visuell eftersökning kombinerat med sökmetoder.

Jag motsatte mig "speglingen", då den ena datorn tillhörde min redovisnings-
verksamhet. Han berättade att rent juridiskt, så kunde de inte kräva att få göra "speglingen". Så vi kom överens om att han endast fick kopiera de mappar på datorn, som tillhörde butiken, samt göra frassökningar bl.a. på varumärkes-
namnet. Likaså skulle han kopiera min e-mailkorrespondens.

Sedan hände något mycket märkligt. Den ena fogden frågade mig om inte de förra butiksägarna ingick i mitt bolag. —Nej, svarade jag och blev ännu mer förbryllad över vad jag var utsatt för.

Jag förklarade för honom, att jag köpt ett lagerbolag och i detta fanns bara jag och min man. Av de förra ägarna köpte jag bara inkråmet i butiken, inventarier, varulager och att jag övertog deras hyreskontrakt för butiken. Fogden bad mig kopiera mitt bolagsbevis och köpekontrakt.

Det är svårt att förklara känslan jag hade inom mig, men jag kände mig både maktlös, arg, ledsen, förtvivlad och kränkt. Detta förstärktes ännu mera, då syrran upptäckte att varje steg vi tog bevakades. Varje gång vi gick ut för att röka, så fanns det en person som höll koll på oss.

Jag sa till min syster, att en brottsling som är misstänkt för något, tar polisen in på förhör. —Varför har inte jag blivit förhörd av polisen? —Jag vet inte, men det verkar helt konstigt, svarade hon. —Du får se om du kan hitta en advokat i morgon. Någon som kan hjälpa dig, så ska du se att det ordnar sig fortsatte hon.

När de tillsist var klara med intrångsundersökningen hos mig, så hade de inte hittat ett enda plagg hos mig utav det varumärket de sökte efter. Om jag inte minns fel, så har jag för mig om att jag t.o.m. upplyste dem om det, innan de satte igång med denna undersökning.

Då min syster och jag blev ensamma, berättade hon för mig att hon hört den ena fogden säga. —Det är synd om flickstackarn, hon har ju inget med detta att göra. Nej, det hade jag verkligen inte, och hur jag vred på mina tankar, så kunde jag inte förstå hur tusan jag hade blivit indragen i detta. Det kändes som ett enda stort rättsövergrepp. I min vildaste fantasi, så hade jag inte kunnat föreställa mig att rättsväsendet fungerade på detta sätt.

Ytterligare ett företag blev utsatt för samma underökning. På samma adress där jag bedrev mina verksamheter, var vi nämligen 15-20 företag. Varav fem av oss bedrev handel med kläder. De andra sålde kläder till butiker och jag till slutkon-
sument.

Till skillnad mot hos mig. Så hittades det parti med kläder som fogden letade efter hos dem. Det var också detta företag, som jag övertog butiken av fyra månader tidigare.

Med gråtsvullet ansikte och en värkande mage, kom jag så småningom hem under kvällen. Natten som följde fick jag knappt en blund i ögonen. Jag var fullt sysselsatt med att gå igenom dagens händelse. Det gick bara inte att stänga av tankarna. Vissa fragment, gjorde att ilskan blossade upp andra att gråten kom.

Jag hörde tidningsbudet, när hand stoppade vår tidning (VT) genom brevinkas-
tet. Snabbt for jag ur sängen och stegade ut till hallen. På tidningens förstasida läste jag. “Företag säljer piratkopior.” Bläddrade vidare till sidan 9. Där beskrev journalisten nyhen i en fyrspaltare och med en stor fet rubrik. “Kronofogden slog till i Västervik. Företag misstänkt för att sälja piratkopierade kläder från Turkiet - Intrång i varumärke - 6 000 plagg togs i kvarstad.”

Läste artikeln om och om igen. —Herregud, sa jag för mig själv. —Vad är detta? —Varför fick en journalist ta del av dessa uppgifter och inte jag? —Varför tog han inte kontakt med mig, för att höra min version av det hela? Frågorna bara snur-
rade runt i huvudet och hur jag än vände och vred på det hela, så blev jag inte klokare.

Efter lite frukost, så bar det i väg ut till kontoret. Jag fick först sätta mig och ringa runt och ställa in klientbesök. Det gick inte att koncentrera sig på arbetsuppgift-
erna när allt kändes som ett enda stort KAOS inom mig. Jag gick igenom går-
dagens händelse om och om igen med min syster och mina grannar. De var lika förvånade som jag över att jag blivit indragen i detta.

Denna dag och dagarna efter fick vi uppleva ett märkligt beteende hos många västerviksbor. Det var karavan med bilar ut till vårt butiksområde. De saktade in eller till och med stannade utanför butiken för att titta in. Troligtvis så förväntade de sig att hela butiken skulle vara tömd på kläder. Syrran var den som stod i affären och hon fick ta emot många spydiga kommentarer. Allt från turkkopior och till ifrågasättande om varorna var äkta.

Jag kontaktade min branschorganisation och fick tag i en jurist, som skulle hjälpa mig att överklaga tingsrättens beslut om intrångsundersökningen till hovrätten. Jag inväntade att jag skulle få ansökan om undersökningen och beslutet från tingsrätten.

Tillsist kom det efterlängtade brevet, som skulle ge mig svar på varför jag blev utsatt för detta. Inte för att jag blev mycket klokare då jag läste följande:

I ansökan från varumärkets advokat, stod att läsa att mitt bolag sålde kläder till konsument och att jag hade samma adress som bolag X. Då av X utbjudna tröjor (av ett annat varumärke, än intrångsmärket) även fanns i min butik, så antog de att det förekom samarbete mellan mitt bolag och bolag X och att intrångsprodukter även kunde finnas i min butik.

Ironiskt nog, så härstammade inte mina tröjor av det andra varumärket, från det parti som X bjöd ut till försäljning. Mina tröjor ingick i det butikslager som följde butiken, då jag övertog den. Närmare bestämt så var det 6 st. piquer och de förra ägarna hade köpt dem av ett annat svenskt företag, som sålde kläder till bl.a. större affärskedjor.

Advokaten som förde talan åt det aktuella varumärkesföretaget yrkade till tings-
rätten att undersökningen skulle ske utan att vi blev hörda innan. Och tingsrätten köpte detta och skrev i sitt beslut att “Risk får anses föreligga att föremål, hand-
lingar eller annat som har betydelse för utredning om intrånget skaffas undan, förstörs, eller förvanskas”. Tingsrätten förordnar därmed med stöd av 41 a § första och andra styckena och 41 b § tredje stycket varumärkeslagen att in-
trångsundersökning omedelbart får göras hos X och Y (min butik).

Jag blev urförbannad, när jag läste detta. Får man bygga anklagelser och misstankar på antaganden? Räcker det med att man har samma adress? Ska man själv bli misstänkt för ett intrång, för att man marknadsför andra tröjor än intrångsmärket, som även bolag X gjorde? Varför kunde inte detta internationella bolag tagit kontakt med mig? Det hade räckt att de ringt eller besökt min butik för att ta reda på detta. Varför? Varför? Makt?

Januari till juni är alltid en hektisk tid för en redovisningsbyrå. Jag hade massor att göra, så det var bara att bita ihop och köra på, från tidiga morgonen till sena kvällen. Men med mitt motto "att allting går om man bara vill", så drev jag mig framåt. Trots att sömnen spökade och att jag mer eller mindre dagligen hade ont i magen.

Jag är i grund och botten en stark person, men denna intrångsundersökning gav mig en allvarlig knäck. Men just då var jag tvungen att vara stark, dels för jag hade en nära anhörig som inte mådde bra och som var tvungen att ha mitt fulla stöd och dels var jag överhopad med bokslut och deklarationer. Så mina egna känslor av kränkthet, vanmakt och sorg etc. begravde jag i jobbet. Men titt som tätt brast det igenom med gråt och ilska. Ibland andra tog jag ofta fram galghumorn som försvar för att inte gråta.

Min jurist fick iväg ett överklagande till hovrätten där han skrev att jag inte hade gjort något intrång i deras varumärke, då jag varken salufört eller på annat sätt befattat mig med varor av detta märke. Han skrev vidare att enbart det faktum att mitt bolag bedrev verksamhet, på samma adress som annan svaranden, vilken käranden påstått gjort intrång i varumärkesskydd, innebar inte att det var antag-
ligt att mitt bolag i sin tur kunde antas ha använt varumärket i strid mot varumär-
keslagen.

Jag och min omgivning, var övertygade om att nu skulle rättvisa skipas. Hovrät-
ten skulle anse att tingsrättens beslut var felaktigt. Det var bara att vänta och se, och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Det som oroade mig mest var att jag genom vänner och bekanta, fått vetskap om att det på stan cirkulerade rykten om att det var hos mig beslaget av kläder hade gjorts. Flera vänner fick gå i försvar och tala om att så inte var fallet. Detta för-
klarade också varför syrran fick ta emot spydiga kommentarer av vissa och att kunder försvann från butiken.

I en liten stad, där i stort sett alla känner alla, sprids rykten lätt. Alla andra vet hur saker och ting ligger till och vem som har gjort det ena eller andra. Det de hör blir deras sanning och Jante är starkt rotad hos många. Går det illa för någon, då är skadeglädjen stor.

Att jag blev utpekad med att jag sålde piratkopior satte sina spår. Ett tag tyckte jag att det var jobbigt att visa mig på stan. Det kändes som det stod skyltat i pannan; Där är hon med piratkopiorna! Även att jag visste att ryktet var falskt, så kändes det som hela min heder var ifrågasatt.

Mardrömmen fortsätter

Tisdagen den 20 februari, blev jag på förmiddagen uppringd av min syster, då jag var ute på jobb hos en klient. —Du måste komma hit, nu är de här igen. —Lägg av! svarade jag. —Det är sant och nu gäller Z (varumärkesnamn), sa hon och tillade att jag var tvungen att skynda mig på.

Jag förklarade för min klient hur det låg till. En välförstående man, som önskade mig lycka till. Kastade mig in i bilen och körde ut till butiken. Där möttes jag åter igen av Kronofogdens personal. Denna gång var de bara sex personer.

Precis som förra gången förklarade de för mig att tingsrätten, dagen före hade fattat ett beslut om intrångsundersökning och kvarstad. Det skulle leta efter det andra varumärket, som de angav som skäl vid förra intrångsundersökningen i januari, dvs. de sex piquer som följde lagret, då jag övertog butiken. Åter igen så var det samma advokat som ansökt om denna intrångsundersökning. Som vid den förra jag blev utsatt för.

Även denna gång så fick jag en timme på mig att skaffa juridiskt hjälp och denna gång så hade jag en jurist att vända mig till. Jag ringde honom och berättade att nu är de här igen. Eftersom min jurist fanns 10 mil ifrån mig, så var det ingen idé att han kom ner, utan vi kom överens om att jag skulle låta Kronofogden göra undersökningen och sedan skulle vi höras efter.

Några KFM:s personal satte igång att leta efter plagg med varumärket och de andra gick igenom butikens pärmar. Allt brast för mig och jag började storgråta. Det kändes fruktansvärt att åter igen bli utsatt för detta. —Nästa gång ni kommer, det är väl när jag gör konkurs, sa jag till den ena fogden. För det kommer nog att sluta där om det ska fortsätta så här. Jag talade om för honom hur ryktena surr-
ade på stan och att kunderna svek efter skriverierna tidningen.

Utav de sex tröjor som fanns med i lagret, då jag tog över butiken i september. Fanns nu ingen kvar. Så inte heller denna gång gjordes något beslag av kläder hos mig. De kopierade handlingar, där varumärket framgick och i mitt fall bl.a. köpeavtalet med dithörande lagerlista och en preliminär lista, som jag fick före övertaget av de förra ägarna. Denna gång behövdes inte datorerna undersökas. De hade den informationen kvar sedan förra gången.

Företaget X som även sist fick genomgå en intrångsundersökning, fick genomgå ytterligare en. Här hittade nu Kronofogden skor av det aktuella varumärket. Men dessa fick de tillbaka, då det visade sig att skorna var äkta.

Jag var helt förkrossad. Grät floder, det kändes som om de slog undan benen på mig helt och hållet. —Varför hade de inte kunnat göra intrångsundersökningarna innan jag övertog denna butik? —Varför så drastiskt, hade de inte kunnat ringa, skriva eller komma hit själva för att ta reda på detta? Frågorna bara snurrade runt, men jag hade inget svar på dem.

Dagen efter var det åter igen stora rubriker på tidningens förstasida. Z (varu-
märke) köpte kopia av det egna varumärket. Jag läste notisen om och om igen, innan jag gick vidare till sidan fyra. Där en ny fyraspaltare talade om att “Z anlit-
ade bulvan för att köpa piratkopia”. “Kronofogden slog till på nytt mot företag i Västervik.” Vadå bulvan? Vem? När?

Jo, den 22 januari, dagarna före den första intrångsundersökningen, så hade en bulvan köp en tröja för 249 kronor. Journalisten, berättade om första intrångsun-
dersökningen och att det då gjordes ett beslag på 6 000 st. tröjor. Nu misstänk-
tes det att det fanns 2 000 st. av varumärket Z.

Precis som i föregående artikel, så hade inte journalisten kollat upp alla fakta. Vi var två företag, på samma område som utsattes för dessa intrångsundersök-
ningar. Beslagen var inte gjorda i min butik, men däremot så hade bulvanen köpt tröjan i min butik. Det var en utav de sex tröjor som ingick i varulagret, då jag tog över butiken.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att någon av dessa tröjor skulle vara kopior, vilket nu påstods. Jag skulle aldrig vare sig köpa in eller sälja piratkopierade varor, om jag visste att så var fallet. Det jag visste om dessa tröjor var, att förra ägarna hade köpt dem från ett annat svenskt företag, som i sin tur levererade kläder till större affärskedjor.

Likaså visste jag att två representanter för varumärket Z hade gjort ett besök i butiken, ett par månader innan jag tog över den. De hade då fått vetskap om vem som levererat tröjorna till butiken. Varför var det då inget tal om äktheten på dessa tröjor? Varför stoppade de inte försäljningen hos de förra ägarna? Varför tog de inte själva med sig tröjorna i beslag? Varför ansökte de inte om att en intrångsundersökning skulle ske just då?

Ena stund grät jag och andra stunden svor jag ilsket över den sörja jag hamnat i. Försökte att samla ihop mig så gott jag kunde och for sedan iväg ut till kontoret. Där var det åter dags att ringa runt till mina klienter och avboka jobben jag skulle ut på. Detta var något som inte mina klienter vad vana med, men de förstod att det inte var lätt för mig att utföra jobb, när läget var som det var.

Mina klienter har alltid varit måna om mig och efter förra intrångsundersökningen så stöttade de mig enormt mycket. Flera av dem förstod inte hur jag orkade job-
ba över huvudtaget, så kaotisk som min senaste månad varit. Men för mig var det ett sätt att fly verkligheten, så att jag slapp tänka på det. Mitt kvällsarbete ac-
celererade och helgarbete blev mer en regel än ett undantag.

En ny lunta med papper hade kommit på faxen från min jurist. Det var ett med-
delande från hovrätten att vårt överklagande skulle tas upp i slutet av februari. Sedan var det svarsinlagor, ifrån motpartens advokat, angående den första intrångsundersökningen. Så fort jag läste i dem, så välde känslorna över.

Det var känslor av förtvivlan, kränkthet, maktlöshet, besvikelse och ilska som trängde fram och som jag hade svårt att hantera. Inte blev det bättre när jag kontaktade min jurist och ville har råd. Ofta blev han helt tyst i luren, så jag und-
rade om han var kvar överhuvudtaget. Jag tyckte att han borde om någon borde väl veta, hur saker och ting fungerade och framförallt borde han kunna ge mig råd om vad jag skulle göra.

Med min egen erfarenhet av rådgivande verksamhet, så blev jag skeptisk. Kan-
ske hade han ingen erfarenhet av detta, men då borde han sagt det till mig. Det var inte all information på mitt eget område som jag satt inne med. Men då upp-
lyste jag mina klienter om det och bad att få återkomma när jag tagit reda på fakta.

Mina grannar och tillika f.d. ägare av butiken var ledsna och tyckte det var mycket tråkigt att jag blivit indragen i deras affärer. De lovade att de skulle stå för mina kostnader som de tröjor som följde varulagret orsakade mig. Detta tyckte jag var okey, för jag ville inte dra igång en rättslig process emot dem. Det kändes inte rätt, då jag hade känt dem i flera år och tillika även hade dem som kunder i min redovisningsverksamhet. För mig var de kända som mycket seriösa personer och som alltid gjorde rätt för sig.

Så kom posten med ett kuvert från tingsrätten. Det var Z: s ansökan om den sista intrångsundersökningen. I den kunde jag läsa att bulvanen var den advokat som jag ringde till i januari, då jag behövde hjälp vid den fösta intrångsundersök-
ningen. Han som svarat: —Tyvärr kan jag inte åta mig uppdraget, för jag är part i målet. Jag trodde i min enfald att det bara var i amerikanska filmer, som man gick till väga så.

Varför åtar sig en advokat ett uppdrag som går ut på att få någon att begå ett brott för att skaffa bevis? Var det för att varumärkesjätten betalade bra för uppdraget? För mig hade det känts mycket bättre. Om denna advokat, istället för att han inhandlade en tröja. Talat om för mig att de misstänkte att dessa var piratkopior och tagit hand om dem. Då hade jag inte hunnit sälja alla de sex tröjorna. Allt gick runt i ett enda virrvarr i huvudet. Fungerade det så här? Är det tillåtet? Visste varken ut eller in!

Dagen blev inte bättre av att kunderna lyste med sin frånvaro denna dag. Precis som förra gången, så var det mycket trafik utanför, men endast ett par vågade sig in. Det värsta var när ett par, som ofta brukade handla hiphopkläder till sina söner. Kom insvängande på vårt område och jag sa till min syster: - Nu får vi i alla fall kunder! Men icke sa nicke, de gjorde som de flesta andra. Krypkörde förbi butiken, tittade in och vände sedan bilen på vändplanen och körde ut från området.

Bakslagen duggar tätt

I takt med att dagarna gick, försvann kunderna en efter en. Vi hade en liten skara kvar och det var dem som tyckte att det hela var fruktansvärt. De förstod att jag var helt oskyldig i detta sammanhang och som uppmuntrade mig till att stå på mig och kämpa.

Det som jag tog mycket åt mig av, var att flera av de trogna kunder som vi gav lite extra rabatt, slutade att handla. Ja, ja så såg det ut och vad gör man åt det? Inte mycket. För dessa människor spelade det ingen roll om jag var oskyldig, då de hade dömt mig efter vad som stod i tidningen.

Den 2 mars kom hovrättens beslut om vårt överklagande av den första intrångs-
undersökningen. Det var detta beslut som jag hela tiden gått och hoppats på att jag skulle få en upprättelse. Men döm till min förvåning, då hovrätten fastställde tingsrättens beslut och att min butik solidariskt med det andra företaget skulle betala motpartens advokatkostnader. Beslutet kunde överklagas hos högsta domstolen före den 30 mars.

I och med detta så gick luften ur mig fullständigt. Juridiken var varken svart eller vit. Utan det var helt tydligt att man har inte en chans mot ett internationellt före-
tag, som har råd att anlita en utav Sveriges duktigaste advokater på detta om-
råde. Jag bestämde mig för att inte överklaga beslutet, då jag inte ville riskera att förlora en gång till. Mitt bolag hade inte råd att ta fler smällar.

Min jurist hjälpte mig efter det att svara på beslutet om den sista intrångsunder-
sökningen. Sedan var det bara att gå och vänta på motpartens drag. Och det kom i början av april. Minns jag inte fel, så var det på min födelsedag en stäm-
ning damp ner i brevlådan ifrån tingsrätten. Min butik blev stämd tillsammans med det andra företaget för intrång i varumärke Z. Varumärkesjätten vill ha 400 000 kr plus ränta i skadestånd, samt ersättning för rättegångskostnader.

Hur mådde jag vid den här tiden? Ja inte mådde jag bra! Jag var ständigt trött, hade muskelvärk och ofta ont i magen. Dessutom hade min aptit minskat. Jag hade svårt att få i mig ordentligt med mat. Jag var så uppstressad, så att om jag hade ont om tid, telefonen ringde eller ett besök kom in då jag satt och åt, så tog det helt tvärstopp. Jag kunde inte få ner en matbit efter det, men desto mer kaffe och cigaretter

Min man tog ett krafttag med mig och uppmanade mig dels att försöka ta det lite lugnare för jag hade fått en ful grå färg i ansiktet och dels att jag var tvungen att komma hem och äta middag. För att dölja gråheten i mitt ansikte skaffade jag brunkräm. Med den och med lite rouge och ögonskugga, så såg jag alltid brun-
bränd och fräsch ut. Och som pricken över it ett påklistrat leende. Utåt sett kunde ingen se hur jag egentligen mådde. Det dolde jag bra, men inom mig var det kaos.

Jag försökte efter det att ta mig hem och äta middag, innan jag fortsatte med mitt kvällsarbete. Nu följde en kort period, då jag försökte att hålla igen lite på kvälls-
jobbet genom att inte arbeta varje kväll. För min familj var jag inget sällskap dessa kvällar, för jag somnade alltid helt utslagen på vardagsrumssoffan. Där sov jag sedan hela kvällen tills maken med mycket möda lyckades att få liv i mig, för att det var dags att krypa till sängs.

De kvällar som jag tog mig tillbaka ut till kontoret, så fortsatte jag i regel att jobba fram till midnatt. Jag hade fullt upp med bokslutsarbeten och deklarationer. Un-
der årets fem första månader är det alltid högtryck på en redovisningsbyrå, då de flesta klienter redovisar per kalenderår. Dessutom hade jag fått in en ny klient, som inte varit helt ärlig emot mig om hur omfattande arbetet var. Det var med andra ord ett riktigt hästjobb. Men eftersom jag tackat ja till det, så utförde jag det. Jag är perfektionist uti fingerspetsarna, och här fick jag verkligen slita. Men min inställning var sådan att hade jag sagt ja till något så hade jag. Då ville det mycket till att jag ska bryta det.

När jag kom hem efter mitt kvällsarbete, då hade jag svårt att somna. För tan-
karna rusade runt i looping i huvudet och käkarna var så spända att jag nu hade börjat att gnissla tänder även i vaket tillstånd. När jag väl somnat så sov jag oroligt och vaknade flera gånger under natten, och jag jobbade även i mina drömmar. Så den sömnen var nog inte mycket värd.

Förlikning

Åker iväg andra veckan i april för att träffa min jurist. På hans kontor pratade vi igenom hur jag hade hamnat i denna situation. Detta låg sedan till grund för det svar han senare skulle skicka in till tingsrätten på Z stämningsansökan.

Jag mådde inte alls bra och jag tyckte att allt tog så lång tid, jag ville ha ett slut på eländet. Detta tyckte även mina föräldrar och de undrade vad jag hade för en ju-
rist, som inte hade sett till att detta var ur världen nu.

Vi var nu inne i juni månad, då min pappa ringde till en av sina vänner som arbetar som åklagare på en annan ort och pratade med honom. De bestämde en tid, då han skulle komma hem till mina föräldrar och titta igenom mina pap-
per. Han läste igenom alla papper från båda intrångsundersökningarna och undrade om inte min jurist hade pratat med motpartens advokat. —Nej, svarade jag och fortsatte att jag var frustrerad över hela situationen och att ingenting hände. Det kostade bara bolaget en massa pengar. Han sa då att jag skulle be min jurist att ringa till motpartens advokat och begära att jag avskrevs ifrån den första intrångsundersökningen. Jag hade ju inte gjort något intrång i deras varu-
märke. När det gällde den andra intrångsundersökningen för varumärket Z, så skulle vi begära en förlikning. Erbjud dem t.ex. 150 kr per tröja. Han fortsatte med att han tyckte att detta skulle min jurist ha gjort från första början, för då hade jag varit ifrån detta för länge sedan.

Efter detta samtal, fick jag lite mer olja i maskineriet. Dagen efter så ringde jag upp min jurist och framförde detta och han lovade att genast ringa upp motpar-
tens advokat. I slutet av juni fick jag ett utkast på ett förlikningsavtal. I detta fanns det inget med om att jag skulle betala någon ersättning för de sex tröjorna som följt med varulagret. Inte heller skulle jag betala motpartens rättegångskostna-
der. Jag fick fortsätta att sälja deras märke och om jag inte köpt in tröjorna direkt av dem, så skulle jag skicka in en tröja för kontroll. Hade jag inte hört något från dem inom 14 dagar, så var det fritt fram för mig att sälja dem. Jag drog en lätt-
nads suck. Jag ringde upp min jurist och sa till honom att jag godtog detta och efter det så fick jag avtalet i original. Jag skrev under det och skickade iväg det till motpartens advokat för underskrift.

I juli så hade jag fortfarande inte fått tillbaka något avtal, så jag ringde själv upp motpartens advokat. Hon skulle skriva på avtalet och återsända det till mig. Jag berättade då själv för henne om vilken sitts jag nu satt i. Dels vad dessa två intrångsundersökningar hade inneburit för min butik. Först letar de efter ett märke, som jag själv inte visste existerar och sedan knappa månaden efter så är det märke Z. Butiken hade fått sig en rejäl smäll med ett rasande kundbortfall pga. av all uppmärksamhet i tidningen. Hon beklagade och tyckte att detta var synd, och hon påtalade precis som pappas vän att min jurist hade gjort ett mycket dåligt jobb.

Butikens fall

Siffrorna för butiken hade sjunkit drastiskt. I augusti hade den tappat drygt hälften av omsättningen, trots att jag marknadsförde den flitigt genom annonser. Detta resulterade i stora ekonomiska problem. Jag var tvungen att försöka vända det på något sätt, så jag ringde upp den journalist som hade skrivit om intrångs-
undersökningarna i tidningen. Då svarade han mig: - Ja du menar de ute hos A och B (namnen på de förra ägarna). Det förklarade varför de artiklar han skrivit, såg ut som de gjorde. Men jag tycker att som journalist, så borde man kolla upp vilka personer som står bakom respektive bolag innan man sätter ihop en arti-
kel. Det hade bara räckt att lyfta luren och slå numret till PRV, både bolagsnamn och organisationsnurmmer fanns med i tingsrättens handlingar.

Jag förklarade för honom att A och B inte ägde butiken, utan det var jag som hade övertagit den. Detta kände han inte till, men då jag berättat allt klart så förstod han läget. Vi bestämde en träff i butiken och han kom senare dit med en fotograf. Dagen efter kunde västerviksborna läsa om att jag oskyldigt hade drabbats av dessa intrångsundersökningar och vilka konsekvenser det hade fått för min butik.

Tyvärr hjälpte inte detta. Läget var nu sådant att vi vissa dagar stod helt utan dagskassa och då var det dags att fatta beslut. Jag var tvungen att stänga bu-
tiken och säga upp min syster. Det är alltid jobbigt att säga upp folk, men det är en värre när man har en så nära relation. Men syrran var helt överens med mig att det var det enda rätta.

Men jag hade ett värre beslut att fatta. Eftersom jag drev en redovisningsbyrå, så kunde jag inte sätta butiken i konkurs, för då riskerade jag att inte få driva bok-
föringsmässig verksamhet på ett tag. Min redovisningsverksamhet ville jag för allt i världen i förlora. Den lilla firman, var mitt skötebarn och det var det jag ville ägna mig åt. Hur skulle jag göra? Jag hade några veckor på mig innan jag var tvungen att ha helt fattat beslutet.

Först skulle maken och jag ha utförsäljning tre lördagar i rad. För att få lite drag-
hjälp för detta tog jag åter igen kontakt med tidningen, som slog upp mitt beslut om stängning i ett stort reportage. Åter igen så berättade de om skadorna in-
trångsundersökningarna åsamkat mig och att kunderna svek och att jag nu gav upp.

Det var i oktober och jag stod med en butik full av kläder och med stora leveran-
törs- och bankskulder, så jag hoppades att jag skulle få sälja ut så mycket som möjligt. Vi hade full rulle ute hos oss dessa lördagar. T.o.m. de som från början varit trogna kunder, men som slutade att handla hos oss i samband med in-
trångsundersökningarna, hittade nu ut. Nu beklagade de sig och tyckte att det var jättetråkigt att jag skulle stänga. Jag svarade knappt på det, utan tänkte för mig själv. Jaha, nu passar det?

Jag var desto mer tacksam för att få sälja till dem som varit butiken trogna under hela tiden. Och även de nya kunder som trots allt började att handla hos oss, då de först i samband med alla skriverier fick vetskap om butikens existens. De menade verkligen vad de sa till oss, när de uppmuntrade oss under alla dessa tunga månader att kämpa. Sista lördagen var lönehelgen, då var det riv och slit och vi sålde för mer en vad vi gjort under augusti och september för sig, då butiken hade öppet varje dag.

När vi stängde butiken var jag nöjd, trots att inte hela lagret försvann. Jag hade kommit fram till mitt beslut. Jag var tvungen att behålla detta förlustbolag och inte sätta det i konkurs. Jag ville inte ta risken att inte få hålla på med bokföringsarbe-
tet och det kändes även moraliskt fel att göra det, med tanke på att jag drev en redovisningsbyrå. Det skulle då inte bara drabba mina leverantörer och min bank, utan även mina klienter som jag hade ett goda förhållanden med.

Jag valde istället att ta på mig ansvaret för bolagets skulder, och för att täcka de mest akuta så fick låna pengar privat av banken och skjuta in i bolaget. Jag bytte sedan verksamhetsinriktning i bolaget och satte in min redovisningsbyrå i detta. Nu hade jag bara ett mål i huvudet och det var att tjäna så mycket pengar som möjligt, så att jag kunde betala av butikens skulder och de var inga småskulder. Men med mina starkt rotade motton att "allting går om man bara vill" och "man ska jobba och göra rätt för sig" drev jag mig nu långt över alla gränser. Mina leverantörer lovordade mig för det var inte vanligt att göra på detta sätt. Det var mer vanligt att man kursade företagen. Men som sagt vad jag gjorde detta val efter de förutsättningar jag hade just då.

Blundar och kör

Det är senhösten 2001, och jag har racerväxeln ilagd och kör på för fullt. Tillbrin-
gar i stort sett alla mina vakna timmar på jobbet. Måndag till fredag är jag helt uppbokad på jobb ute hos klienter mellan åtta till sjutton. Åker sedan hem i en hast och kastar i mig lite mat och sedan bär det iväg ut till mitt kontor och där fortsätter jag fram till runt midnatt och ibland längre. Likaså helgen, så bär det iväg ut till kontoret.

Enda vardagskvällen som jag inte jobbar är fredagen, den är prioriterad för min man och lite god mat. Men det händer ofta att han får ringa ut till mig på kontoret, då jag inte har dykt upp hemma och tala om vad klockan är.

Klienten som förde mig bakom ljuset kursar sitt företag. Konkursförvaltaren meddelar mig att klienten själv måste stå för kostnaderna för innevarande år. Skriver ett avtal med klienten om detta och allt verkar frid och fröjd, slutför arbetet och skickar iväg fakturan. Men det kom inga pengar. Jobbet som jag hade lagt ner var mycket omfattande och fakturans slutbelopp för mitt arbete var mycket pengar, för mig som småföretagare. Efter diverse turer med lagens hjälp, så fick jag tillsist gå med på en avbetalnignsplan för att få in mina pengar. Däremot, så förlorade jag pengar på fakturor som skulle betalas ut genom konkursboet. Men just då hade jag jag inte tid att riva i det, utan lät det vara.

Nu får jag höra titt som tätt av både familj, vänner, klienter och kollegor att jag be-
höver ta ledigt. Ja, ledigt från jobbet. Hur skulle jag kunna ta det? Jag har fullt pådrag just nu, så det går inte. Alla är oroliga för min hälsa och varnar mig gång på gång att jag var tvungen att passa mig. Lite käckt svarade jag åter att det är ingen fara med mig.

Jag blundar och kör på och erkänner varken för andra eller för mig själv, att jag redan vid den här tidpunkten var helt slut och att min kropp protesterade vilt. Det tär att jag inte sover ordentligt. Magen protesterar i mellan varven med både värk, kramper, illamående och det är inte så ofta som jag får behålla frukosten, utan den åker rakt igenom. Muskelvärk och mellanblödningar har jag också. Jag har svårt att koppla av när jag är hemma, för mina tankar är alltid på jobbet. Enda gången jag känner att jag kan koppla av är på fredagskvällen, då jag har tagit lite vin och någon whisky.

Ja, kanske skulle jag behöva lite semesterledighet, men det går inte nu. Seme-
ster!! Sista gången jag hade fyra veckors sammanhängande semester och inte befattade mig med jobb under den tiden, var 1995. Sedan jag blev företagare, så har jag på sin höjd varit ledig 4-5 dagar på sommaren och då med helgen inräk-
nad. I år har jag inte varit ledig alls.

Jag vet inte hur många gånger som jag bestämde mig för att vara helledig en helg, men hela tiden flyttade jag fram denna helg. När väl fredagen kom insåg jag att det inte gick. Jag arbetade hela tiden mot stoppdatum, då mina klienters handlingar skulle vara klara och inlämnade till berörda myndigheter. Ofta, hände det att någon var sen att lämna in sina handlingar till mig. De fanns de som kom med sitt bokföringsmaterial insläntande sent på fredagseftermiddagen och skat-
tedeklarationen skulle vara inne på måndagen och undrade om jag kunde fixa det. -Javisst, det ordnar jag, svarade jag och lagom när jag hade sagt det, så blev jag irriterad på mig själv för där rök min planerade ledighet. Slog sedan detta ifrån mig och tänkte skitsamma, det kommer fler helger.

Minskat förtroende

I början av december fick jag ett förläggande via min jurist från tingsrätten. De begärde att jag skulle yttra mig över motpartens inlämnade yttrande rörande den första intrångsundersökningen. Ringde då upp min jurist, som berättade för mig att i mitt fall rörde det sig om att komma in med ett skadeståndskrav.

Jag berättade för honom att jag skrivit ett brev, som jag tänkte skicka direkt till motparten med krav på att bli ersatt för de skador som deras intrångsunder-
sökning orsakade. Han avrådde mig att skicka det, då jag hade läst upp inne-
hållet i det. Han menade på att det kunde ses som ett hot, då jag i brevet skrev att jag övervägde att lämna in en stämningsansökan till tingsrätten och yrka på 500 000 kronor i skadestånd om de inte var villiga att ta en diskussion med mig om att ersätta skadorna. Eftersom han avrådde mig, lät jag bli att skicka brevet.

I samma veva så hade jag starka funderar på att antingen skaffa en ny jurist eller föra min talan själv. En bekant till mig avrådde mig för att föra talan själv och me-
nade på att jag skulle inte ha en chans då. Han rekommenderade mig en jurist i södra Sverige som skulle vara duktig på skadeståndsrätt.

Eftersom han kände honom, så skulle han även prata med honom och han skulle även förmedla mina handlingar. Efter det så fick jag själv tag i juristen och fick komplettera handlingarna. Vi pratades senare vid, flera gånger per telefon. Han lovade mig att han skulle hjälpa mig att svara på det yttrande som tings-
rätten ville ha in senast den 4 januari 2002. Sedan gick dagarna och jag hörde inget ifrån honom.

Jag ringde och sökte honom flera gånger och lämnade meddelanden att han skulle ringa upp. Men han lyste med sin frånvaro. Den tredje januari fick jag ringa till min gamla och be honom svara på yttrandet. Han undrade då om jag hade fått något svar från motparten på mitt brev. - Du sa ju att jag inte skulle skicka det, så det har jag inte gjort, svarade jag. Det blev tyst en stund.

Sedan lovade han mig att han skulle se till att yttrandet skulle komma in till tings-
rätten i tid och i det skulle han skriva att vi skulle komplettera med skadestånds-
kravet senare, då jag inte hunnit att ta fram alla underlag på exakta siffror. Jag hade svårt att prioritera mitt eget, utan satte alltid andra före mig själv. Han bad mig återkomma när jag hade fått fram allt. Efter ytterligare några dagar fick jag tag i han i södra Sverige och han ursäktade sig att han hade flyttat kontoret och att det hade varit strul med både mail och att han inte fått de meddelanden som jag lämnade till telefonisten.

Han var fortfarande intresserad av fallet och begärde in de nya handlingarna som min gamla jurist hade skickat in till tingsrätten, samt mina resultatrapporter för det senaste året. Han skulle även prata med mitt försäkringsbolag om jag kunde få fortsatt rättshjälp om jag bytte jurist. När han hade fått svar från dem så skulle han återkomma.

Jag hörde aldrig något mer i från honom, trots att jag ringde flera gånger så gav det inget resultat. Jag stötte senare på den person som hade förmedlat denna kontakt och talade om för denne vad jag tyckte och tänkte över det agerandet som han visat. Mitt förtroende för de jurister som jag under det sista året hade haft kontakt med, var nu allvarligt naggat i kanten.

Vad är det som händer?

Mitt liv snurrar allt fortare, det är som en virvelvind som inte går att stanna. När ska det sluta snurra? Det känns som jag håller på att slitas helt itu. Alla drar och sliter i mig, det är Annelie hit och Annelie dit. Jag är trött, men har inte tid att få vara det. Känner att jag mer och mer förlorar kontrollen över mig själv och mitt liv. Vill bara ha lugn och ro, kan jag få det. Bara en stund!!

Jag har ett avtal med en kund som löper ut i april och en annan ska lägga ner sin verksamhet. Måste alltid ligga steget före, mer kunder måste in. Någon rin-
ger och frågar om jag kan ta in dem, visst svarar jag. Men jag måste ha in fler, för det är rätt många timmar jag nu måste täcka upp. I samma veva får jag en förfrå-
gan från min största klient. Om jag kan tänka mig att gå på ett ettårsvikariat hos dem. Funderar några dagar på, om det är så att de nu ser över sina konsultkost-
nader, så att jag i värsta fall skulle tappa dem. Vågar inte chansa, utan tackar ja till erbjudandet. Jag har jobbat i flera år som konsult hos dem och trivs hos dem.

Tror nog i min enfald att jag ska få lite lugn och ro omkring mig. Inte ha den pres-
sen på mig att alltid ligga steget före och se till att alltid ha full beläggning. Till viss del så spelar även trygghetsfaktorn en stor roll för mig just nu. Att veta att jag helt plötsligt har en fast lön varje månad, för jag har verkligen hål att täppa till.

Det blir inte så lugnt omkring mig som jag trodde. Utan istället så blir hela mitt liv kaotiskt. I samma veva som jag gick på min anställning, så hade jag en data-
krasch på kontoret mitt uppe i deklarationstiden. Det blev en veckas stillestånd och massor av extraarbete på köpet. Jag var även dum nog att ta in två nya kun-
der i företaget, vilket jag senare fick ångra att jag inte kollat upp deras bakgrund ordentligt. Men troligtvis, så berodde det både på bolagets ekonomi efter buti-
kens fall och på min egen tidsbrist. Tidigare hade jag varit rätt så förskonad från struliga klienter, men nu började verkligen operation STRUL. Alltid ofullständigt inlämnat material, alltid inlämnat efter stoppdatum och alltid tusen olika ursäkter och frånskylningar på att andra inte gjort vad de skulle, svävande svar och alltid svåra att få betalt av. Det hjälpte inte hur mycket jag uppmanade och bannade om vilka skyldigheter de hade som företagare, så var det som att prata inför döva öron. Detta slukar energi.

Jag blir mer och mer okoncentrerad. Märker undan för undan hur jag mister mina förmågor. Får titt som tätt ta fram mina handledningsböcker och kolla upp saker och ting. Har helt plötsligt fått svårt att utföra uppgifter som förut var så enkla och självklara. Försöker att dölja det för andra, men ifrågasätter mig själv ofta på min egen kunskap.

Får mer och mer problem att vistas i rum där många personer är på samma gång. Fikarasterna blir allt jobbigare. Jag har svårt att ta in det mina kolleger sä-
ger och får gång på gång fråga om. Det känns som om jag är omsluten av en glaskupa. Jag ser att folk pratar men jag kan många gånger inte förstå vad de säger. Det blir bara en massa ljud som jag störs av och som jag har stora svå-
righeter att uppfatta. Märker att jag själv blir tystare och ställer mig själv frågan varför beter jag mig så? Vad är det som händer? Håller jag på att bli knäpp? Allt eftersom dagarna går blir jag mer och mer frustrerad och många gånger avbryter jag rasterna och går ur själv för att röka.

Mina kollegor vet att jag direkt efter arbetsdagens slut har mitt företag att sköta. Utav välmening säger de flera gånger åt mig att se upp. Men jag har fortfarande skygglapparna på mig och slår ifrån mig att det inte är någon fara, när andra säger något om detta.

Mitt veckoschema är 80-90 timmars arbete, men det är inget nytt. Det har det nu varit ganska länge. Först har jag min anställning mellan åtta och sjutton och sedan företaget. Ibland åker jag ut och jobbar någon timme på morgonen på kontoret, innan jag åker till min anställning och ibland varar kvällsarbetet till ett, två på natten.

Min kropp signalerar stopp flera gånger om, men jag fortsätter i tron att det går nog över. Just under mina magkramper och kräkningar på kvällarna ute på kon-
toret, så ägnar jag ibland en tanke att det är inte så bra. Kanske skulle jag gå till doktorn? Men när kramperna och kräkningarna är över också dessa tankar bortblåsta ur mitt huvud.

Sömnlösheten har nu länge tillhört min vardag och den stör jag mig oerhört över. Jag känner mig aldrig utvilad. Ibland har maken och jag en diskussion om detta. Då jag förut var en person som somnade så fort jag lade huvudet på kudden och maken avundades det. Han sa då ofta om jag bara kunde göra som du, lägga ner huvudet och sova. Detta är nu för mig ett minne blott. Mina mellanblödningar bryr jag mig inte längre, då gynekologen i inte hittade något fel. De beror nog på stressen!

Jag fortsätter i mitt tempo, men allt blir mer och mer besvärligt. Jag har nu också ofta ont i huvudet och har fått svårt att läsa vad som står på bildskärmen, för det flimrar hela tiden framför ögonen med små guldstänk eller hur jag nu ska för-
klara det? Minnet har också börjat svikta jag tappar ord och namn när jag pratar och skriver jag inte upp det jag ska göra, så är det som bortblåst. Vad är det som händer med mig?

Stopp!!

Det är sommaren 2002 och det är varmt. Klär mig ofta i byxor, för att jag oftast inte hunnit med att raka benen. Jag har sällan tid för det för jag är tvungen att hinna med att sminka mig innan jag går iväg till jobbet. Fast det är sommar, så är fortfarande brunkrämen min bästa vän. Jag känner mig tvungen att se till att jag har lite färg i ansiktet. Utan den är jag askgrå, men det vill jag inte visa.

Men en och annan morgon när temperaturen står i topp så gör jag ett ryck med att snabbt hyvla av benen, så att jag kan klä mig i kjol. Det var en utav dessa morgnar som jag upptäckte att mitt vänstra ben var svullet ifrån ankeln och upp till knäet. Det gick några dagar innan jag tog kontakt med läkarmottagningen. Läkaren visste inte vad det berodde på, men jag blev rekommenderad att ha mitt ben lindat.

Lindat mitt i värmen? Ja det gick väl an i några dagar, men sedan åkte denna binda av. Men inte var benet bra! Det var tjockt, spände och värkte i vaden. Men jag har inte tid att ägna det någon större uppmärksamhet. Jag har annat som är viktigare! Jobbet!

Jag kör på för fullt, men innerst inne börjar det mer och mer gå upp för mig att någonting är fel. Jag känner ingen glädje vare sig över mitt (mina) jobb eller över något annat heller. Mer och mer tankar far igenom mitt huvud i ifrågasättande över mig själv och varför tillvaron är som den är. Jag får mer och mer problem med att hålla alla mina bollar i luften.

(Maken har berättat för mig) Han var mig alltid behjälplig med att städa på mitt kontor för jag hade sällan någon stund över till det. Likaså kom han ofta ut med lunch på helgen. Han upptäckte då att jag mest satt och plockade papperen från den ena högen till den andra, men jag fick ingenting gjort. Likaså upptäckte han då mina matproblem. Att jag var så uppstressad att jag aldrig fick i mig den mat han kom ut med. Det var ett par tuggor och sedan var jag mätt.

Min kropp är övertrött och många nätter, när jag kör hem ifrån mitt eget kontor så är jag tvungen att stålsätta min egen kropp för att hålla ihop den. Det känns som om jag när som helst ska falla ihop. Men det som skrämmer mig mer är att jag flera gånger den senaste tiden inte vet hur jag har tagit mig hem med bilen. Jag har vaknat upp dessa gånger i garaget och blivit rädd, över hur jag har hamnat där. För jag har inget minne av hur jag har tagit mig dit. Vilken väg hade jag kört? Det sista jag minns är att jag låste kontoret och klev in i bilen.

I augusti så sitter jag en dag på företaget som jag nu är anställd hos och ska bokföra en enkel transaktion, men klarar inte av det. Jag gör fel gång på gång och får upprätta flera rättelseverifikationer. Detta skrämmer mig, oerhört och jag känner paniken växa fram inom mig. Vart har min kunskap tagit vägen?

Jag fortsätter ytterligare i någon vecka. Det är samma lördag som drakbåtsfesti-
valen i stan. Jag tar cykeln ut till kontoret. När jag kommer in på parkeringen framför mitt kontor, så får jag plötsligt smärtor i bröstet, svårt att andas och börjar kallsvettas. Jag blir jätterädd och tror att nu är min sista stund kommen. Jag ringer hem efter maken och ber att han ska komma ut och hämta mig. När han kom så hade smärtorna gett med sig, men jag var fortfarande mycket omskakad av denna upplevelse.

Efter denna smäll, så ringer jag till läkarmottagningen och beställer tid. Detta kan inte fortsätta längre något är fel! Jag mår inte bra, jag är nedstämd och jag har under lång tid haft både sömn-, minnes- och koncentrationsproblem, smär-
tor, trötthet mm.mm. Till det så har jag fortfarande kvar mitt vänsterbens svullnad som jag inte vet vad det beror på.

Min läkare undersöker mig och tar prover och skriver direkt en remiss till röntgen för att utesluta att jag inte har en blodpropp i benet. Jag blr tillsagd att gå direkt dit via akuten. Jag får också ett recept på vätskedrivande medicin och hon frågar mig om jag vill att hon ska skriva ut någon medicin till mig att sova på. Men det avböjer jag. Sedan sjukskriver hon mig till att börja med i tre veckor, med en dia-
gnos som jag inte hade hört talas om UTMATTNINGSDEPRESSION! Hon säger åt mig att ringa innan dessa veckor har gått och berätta hur jag mår.