Fria Sinnen

I mitten av september 2002 tog jag kontakt med Fria Sinnen, efter rekommen-
dation av en kollega. Jag ville ha hjälp för jag kände att detta skulle jag inte reda ut själv, för jag sjönk bara längre och längre ner. Allt var så främmande för mig och jag visste inte vad som skedde med mig. Jag kände helt enkelt inte igen mig själv. I de första telefonkontakterna jag hade med Fria Sinnen, pratade jag med Lars. Han sa då en mening till mig, som jag sedan dess har burit med mig "Du ska vara glad att du stoppade, du har dit liv i behåll".

Då förstod jag inte riktigt allvaret i det hela. Men nu med mina egna erfaren-
heter som jag fått under denna resa tillbaka, så förstår jag. Man har bara ett liv och det ska man vara rädd om, det är det käraste man har.

Efter denna kontakt så har jag sedan dess träffat Marianne. Den metodik som hon arbetar efter gestalt- och bildterapi med guidningar har passat mig bra. Vi har jobbat med utgångspunkten härifrån och framåt. Genom detta arbetssätt så har hon fått mig att se mig själv utifrån ett annat perspektiv, vilket har varit både nyttigt och lärorikt. Hon ger mig verktygen, så att jag kan jobba med mig själv tex.

Ett utav de första var att jag skulle få bort mina måsten. Detta genom att jag varje gång jag sa att jag måste göra det ena eller andra, skulle fråga mig själv; Måste jag göra det? Eller vill jag göra det? Blev svaret att jag inte ville, så fick jag inte göra det! När man hela tiden är full av måsten, så är det inte lätt att få bort dem, men det går. I mitt fall så satte jag upp en lapp på kylskåpet med Mariannes uppmaning. Och undan för undan har denna lapp hjälpt mig att få bort dessa. Anledningen till att jag satte den på kylskåpet var att i detta är man flera gånger om dagen. Vilket gjorde att jag hela tiden påminde mig själv om detta. I april 2004 tog jag ner lappen för då var de flesta måsten borta.

Likaså med hjälp av stolar och symboler, fick hon mig att se på mig själv utifrån och bl.a. hur nära jag hade mitt jobb. Jag var i stort sett jobbet. Just då var det en hemsk upplevelse, men den har hjälpt mig på vägen. Idag är jag Annelie och jag ska aldrig mer trycka bort henne för att vara jobbet.

Vi har även arbetat med bildterapi, där hon före detta guidat mig i ämnet (käns-
lor, situationer) jag skulle måla om. Från början så kunde jag inte måla, satt bara och tittade på papperet, så vi fick avbryta. Men allt eftersom tiden gick så fick jag ur mig bilder, i början små och plottriga och svarta. Men med tiden så kom färgerna in i min värld igen och i augusti 2003, så blev jag överlycklig. Då jag kunde måla stort och färggrant. Detta resulterade i att min man fick följa med mig och köpa in staffli och färger, så att jag kunde måla hemma.

Utav Marianne får jag en enorm stöttning och även puschning. Likaså får hon ibland "skaka om mig" då jag trampar fast på vägen. Men jag hade aldrig kom-
mit dit jag kommit idag om jag inte hade haft hennes hjälp.