December 2005 vecka 52

Det har varit jätteskönt att Annie har varit hemma några dagar över julen. På annandagens eftermiddag körde vi henne och katten till Vetlanda för hon skulle jobba på kvällen. Oturligt nog så hamnade vi på hemvägen i det snöoväder som då drog ner över landet. Ja, det var riktigt otäckt när vi inte såg mer än ett par meter framför motorhuvuden. Vi kröp fram i 25-40 km/t när det var som värst. Jag har nog aldrig varit så rädd förut vid en bilkörning som jag var på denna hem-
resa, och det kändes som en stor lättnad när vi kom tillbaka till Västervik. Allt eftersom veckans dagar avlöpte, så återvände också mitt humör mer och det lugnade ner sig i mitt huvud.

På nyårsaftonen var vi hos ett par goda vänner tillsammans med brorsan och hans familj. Det bjöds på kallskuret i många varianter som tex. rostbiff, skinka, kalkon, salami, sallader, marinerade grönsaker och en mängd olika exotiska frukter. Det var kanongott!!! Tolvslaget firade vi som de flesta med champagne och nyårsraketer. Jag försökte att fotografera den färggranna himmelen, men tyvärr så blev det 20 svarta bilder, då jag inte har fått till detta med nattfotografe-
ring ännu.

December 2005 vecka 51

På måndagsförmiddagen åkte maken och jag iväg och storhandlade inför julen. Sedan fick maken fixa resterande julklappar och inköp under veckan. Vi har pratat igenom om hur jag känner mig inför julen och den tomhet som jag burit på de senaste veckorna. Ska nu försöka att parkera detta med arbetsträning i bak-
huvudet till efter nyår för just nu föder det bara mer oro och ångest. För att bryta denna negativa spiral, så har jag tagit mig an något som jag aldrig tidigare sysslat med och det har hjälpt mig lite till att stänga av tankebanorna.

Av en slump upptäckte jag min farfars namn på en site om torpinventeringar. Detta gjorde mig lite nyfiken på socknerna runt Västervik, så jag sökte vidare och tillsist hamnade jag på en släktforskningssida och fick idén om att kolla upp släktens anor. Ringde syrran för hon påbörjade en släktforskning för ett antal år sedan och bad att få låna den så att jag har några namn att börja med.

Kollade sedan upp bibliotekets katalog på nätet över böcker och hittade ett par böcker om släktforskning och en som handlade om Broddebo. Efter ett par timmars velande om jag skulle klara av att åka själv till biblioteket eller om jag skulle ta min trygghet med mig (maken), så samlade jag ihop mig och åkte själv till biblioteket för att låna hem dem. Besöket gick bra, för det var lugnt på biblio-
teket och jag fick hjälp av en bibliotikarie att hitta böckerna.

Väl hemma kurade jag ihop mig i soffhörnet och började läsa om Broddebo. Det var jätteintressant att läsa om vilka som bott där och hur de levde liv etc. Boken gav mig själv upplysningar om min farfars morfars far. Vem han varit gift med och namn på barnen. Detta gjorde att jag sporrades ännu mera att ta reda på mera fakta, så jag laddade hem ett släktforskningsprogram och anmälde mig till en släktforskarförening.

Under torsdagen och fredagen städades och pyntades det här hemma och på fredageftermiddagen kom Annie hem. Sedan blev det skink- och knäckkok. Ja, det är det enda jag numera ombesörjer. Jag har under alla år alltid gått upp först på julaftonen och kokat risgrynsgröt och fixat skinksmörgåsar, men kvällen före så insisterade maken på att få göra det i stället, så att jag skulle få sova en timme till. Han tyckte att jag behövde det, då det skulle bli full fart sedan med julaftonens bestyr. Och full fart blev det, ett tag innan gästerna kom så trodde jag att jag skulle krevera, då gick jag på högvarv och hade svårt att hålla pejl på sakerna som skulle göras.

Sedan anlände släkten sina karotter och formar med rätter som skulle värmas. Syltor som skulle skäras, laxen som skulle läggas upp etc. I köket hade jag god hjälp med dessa bestyr och maken talade sedan om för mig att han hade sagt åt svärmor att de skulle inte fråga mig om vad de skulle göra, utan bara ta tag i sakerna själva. Inte undra på att allt fungerade så smärtfritt i köket, hi, hi. När allt var framdukat så satte vi oss till bords och åt. Efter julmaten, så kände jag mig lite lugnare inombords. Sedan avlöpte julaftonen på sedvanligt sätt med Kalle Anka, julklappsutdelning, efterrätt, Karl Bertil Jonssons Julafton och kaffe med dopp.

Vid niotiden bröt våra gäster upp och då var jag helt färdig, så jag hamnade utslagen i soffan. Men jag var mycket nöjd att jag klarat av ett julfirande för arton personer, tre hundar och en katt i vår trea. På juldagen sov jag ut och kom inte ur sängen förrän vi lunchtid, det blev sedan en mycket lugn dag i vardagsrums-
soffan för att hämta krafter.

December 2005 vecka 50

För första gången våndas jag inför julen, för i år kommer hela släkten till oss på julaftonen. Det var jag själv som bjöd in och tyckte att det skulle vara jätteroligt innan jag trampade ner i svackan. Men nu känns allt bara jobbigt.

Som tur är så kör vi med knytis, så jag slipper att stå och laga maten till ett helt julbord för det skulle jag inte klara av att göra. Under veckan så fick jag ta hjälp utav syrran med att sätta ihop en lista med allt vi ska ha på julbordet. Hon tog sedan på sig att delegera ut till var och en vad de ska ha med sig, så jag slapp det och det kändes skönt, för just nu är det ganska rörigt i skallen.

December 2005 vecka 49

Just nu känner jag mig helt omkullkastad, den inriktning jag har haft mot studier hjälpte det mig att hålla undan de olustkänslor och tankar som nu bara väller över mig.

Jag har haft ett samtal med min FK-handläggare och har fått klart för mig att det för mig inte gäller en strukturell arbetsprövning, utan att mer att kunna besöka en arbetsplats och utföra någon enklare uppgift för att få den sociala biten. Att försöka med en vanlig arbetsträning var inte att tänka på ännu och att försöka tvinga mig tillbaka nu till mitt gamla yrke, skulle göra mer skada än nytta i dags-
läget. Ja, med tanke på hur jag har mått de senaste dagarna bara jag har umgåtts med tanken på att försöka, så får jag nog hålla med att det kanske inte är så lämpligt. Men det känns det fruktansvärt jobbigt att samtidigt som jag saknar både jobbet och kollegorna blir jag illamående, ledsen, huvudet triggar igång och ångestklumpen i magen bara växer sig starkare. Ringde till min kollega och meddelande att det i dagsläget blev stopp.

Jag försöker att komma på andra lämpliga arbetsplatser, men det känns helt tomt. Saknar det "GO" jag hade tidigare och optimisten med mottot "allting går om man bara vill". Vart har den personen tagit vägen?

November/December 2005 vecka 48

Här går det minst sagt runt i huvudet. Vet inte åt vilket håll jag ska gå. Jag har varit helt inställd på att försöka läsa, men nu tog det en helt annan vändning än vad jag räknat med, då vi innan just har diskuterat detta med studier. Har under veckan vänt och vridit på tankarna och bollat dem med maken för att försöka att bringa klarhet i min orediga skalle. Samtidigt förstår jag makens, läkarens och FK:s resonemang i det hela att jag behöver få livet runt om att fungera först och klara av att arbetsträna. FK gav mig förslaget att jag skulle välja en plats där ingen känner igen mig som prestationsmänniskan, men för mig känns det bättre att välja en plats där personalen vet vem jag är. Detta ledde mig in på idén att försöka att tvinga mig att arbetsträna inom mitt gamla yrke, vilket resulterade i ett samtal till en kollega för att undersöka möjligheten om de kan ta emot mig. Personen ifråga skulle undersöka det hela och också kolla upp med FK vad som gäller vid arbetsprövning och hur de på bästa sätt skulle kunna stötta mig.

På fredagseftermiddagen, så följde jag med maken för att storhandla på Kvantum. Jag försökte i vintras att vara med och storhandla på kvällarna, men jag hade det jättejobbigt med alla intryck, så maken tyckte att det var bättre att han skötte om det i stället. Ja, att välja Kvantum en fredagseftermiddag, var ju inte det smartaste. Julmusik i högtalarna, fläktljud och en massa folk som virvlar förbi och folks röster från alla håll och kanter. Det blev i det närmaste ett gatlopp mellan hyllorna för mig med kundvagnen, för att så fort som möjligt komma därifrån. Panikkänslorna bara välde fram och jag var på vippen att överge både kundvagnen och maken i affären, men jag lyckades på något sätt hålla mig kvar därinne genom att försöka att ta djupa andetag och peppra mig med att du klarar det. Jag var glad när vi kom ut därifrån att jag lyckades att hålla mig kvar därinne, men helt slut.

Under helgen så började både ångesten och värken i kroppen kommma tillbaka igen. Blotta tanken på redovisningsjobb fick mig att känna mig illamående och klumpen i magen bara växer. Tänker jag rätt eller fel? Det går kanske över med tiden? Ska jag välja något helt annat? Bla bla bla. Önskar att jag kunde stänga av tankarna.

November 2005 vecka 47

Måndagen startade med ett rehabmöte på vårdcentralen med min läkare, min handläggare på FK och FK:s rehabsamordnare. Jag har länge gått och hoppas på att få komma igång med studier, men så blir det inte. I allafall inte än på ett tag. De tycker att jag har en bit kvar till det. Jag fungerar inte fullt ut i sociala sammanhang, har fortfarande en begränsad rörelsefrihet pga av de symtom som jag dagligen brottas med. De vill att jag ska klara av att arbetsträna innan det blir dags att tänka på studier. För ska man studera, så ska det leda till att man direkt efter kan stå till arbetsmarknadens förfogande.

Samtidigt som jag har riktat in mina tankar på studier, så har jag grubblat på om det är rätt eller fel och jag har åtskilliga gånger ställt mig frågan om jag innerst inne verkligen vill detta. Jag har så tvetydiga känslor inom mig vad det gäller mitt gamla jobb. Jag stortrivdes med mitt jobb och jag saknar det och alla människor jag hade runt mig. Samtidigt som det ger mig så mycket olustkänslor och ångest bara något påminner om det. Jag vet inte om detta med att rikta in mig på att göra något helt annat, har med prestationsmänniskan i mig att göra, jag vill inte befinna mig i den här situationen utan jag vill tillbaka till ett jobb, känna att det finns något som jag trots allt kan utföra, känna mig delaktig och behövd, tjäna mina egna pengar. Kanske är det också ett försvar mot olustkänslorna, att kunna slippa ta itu med dem genom att gräva ner dem att springa vidare. Ja, jag vet inte, just nu går allt runt i skallen.

Kontentan av vårt möte blev fortsatt träning i gruppsammanhang, fortsatt fysisk träning, ytterligare en sex-veckorskurs internetkurs på Visual Arts Academy och att hitta en plats att arbetsträna på. Förslaget jag fick var att ta ett ställe där personalen inte känner mig som personen som presterar till max och att det från början gäller att bara vistas där korta stunder. Min make drog en lättnads suck när jag kom hem med det beskedet. Ja, han ser ju den verklighet jag lever i och problemen jag har. Han försöker att hjälpa mig att bromsa och sätta gränser gentemot den prestationmänniska jag har inom mig. Inget lätt jobb, jag är född att prestera och har gjort det sedan barnsben.

Veckan har flutit på med lite pysslande här hemma inför advent och stavgång och promenader med ett par vänninor.

November 2005 vecka 46

Jag börjar att få grepp om tillvaron igen och humöret har vänt upp allt eftersom dagarna har gått. När det blir för mycket så tappar jag taget om mig själv. Tar bort sådana saker som får mig att må bra för det finns ingen ork över till det. Jag faller tillbaka i mitt gamla beteende att sätta mig själv sist. Kanske inte så konstigt, för det sitter så djupt rotat i min ryggrad. Skäller på mig själv för mitt destruktiva beteende, och när jag nått en viss nivå, så får jag lite jävla anammat i mig och kan knuffa mig ut igen. Samtidigt är jag glad att jag nu ser detta själv. Jag är åter igång med både promenader och stavgång och det känns bra för egot. Under veckan fick jag en kallelse till rehabmöte nästa vecka och det känns skönt att datum nu är spikat.

November 2005 vecka 45

Mående går i samma bana som förra veckan. Marianne ringde och undrade hur det var med mig och vad som hade hänt med rehabmötet. Vi hade kommit överens att ses nästa gång på rehabmötet. Nu har tiden dragit iväg, och hon hade själv inte kontaktats om tid för mötet. När hon hörde att jag backat tillbaka, så bokades hon snabbt in mig under fredagen. Så där var jag och pratade av mig och fick lite peppring. Kände mig lite lugnare efter vårt samtal.

November 2005 vecka 44

Känner att jag är påväg neråt igen och det stör mig. Jag är medveten om att det har varit alldeles för mycket omkring mig med både flytt, besök hos Annie, frustration av att inte veta vad som ska hända härnäst och en telefon som har också gått varm angående en sjuk närstående. Då får jag svårt att upprätthålla mina gränser både mot mig själv och andra, vilket genererar både mer ångest, energilöshet, värk och nedstämdhet. Jag har iallafall ringt igen till min hand-
läggare om det rehabmöte jag väntar på och hon ska nu åter en gång köra på läkarmottagningen om detta.

Oktober 2005 vecka 43

Under veckan har jag tagit det ganska lugnt, förutom att jag plitat lite med min grafik. Jag har lite sviter sedan resan, men jag vet att de går över så småning-
om. Det är bara att försöka att trigga ner så gott det går och att fly in i färgernas värld hjälper mig för stunden.

Jag har fortfarande inte hört något om rehabmötet vi ska ha och det frustrerar mig. För jag vill så gärna veta vad som ska hända härnäst. Får se om jag orkar ta tag i det nästa vecka.

Oktober 2005 vecka 42

Jag har varit fem dagar hos min dotter i Vetlanda. Maken skjutsade mig dit i onsdags och så kom han tillbaka på lördagen. Det har varit jättemysigt att få tillbringa några dagar på tu man hand med henne och ha lite tjejsnack. Jag är också otroligt stolt över henne, för just nu har hon sin första offentliga utställning med fantasymålningar och hattar. Det var andra helgen denna utställning pågick, så under lördagen när maken anlände så besökte vi den och fick se hennes nya alster och hattkreationer. De var verkligen jättefina! Ett härligt minne därifrån var också en äldre dam som kom in och blev helt begeistrad i hennes hattar och framför allt i den ena pillerburken. Hon lyste upp som ett litet barn som ser något som hon/han vill ha. Vid lunchtid på söndagen, styrde vi hemåt igen.

Oktober 2005 vecka 41

Har småplockat här hemma med att packa upp de sista kartongerna. Jag har varit rätt så aktiv under veckan. Mitt dåliga minne resulterade i flera resor fram och tillbaka mellan olika affärer. Även om jag känner av det och att kroppen signalerar att nu har du varit igång för mycket, så känns det ändå bra.

Maken tycker att jag piggnat till lite sedan vi kom till nya lägenheten, och det stämmer. Kanske beror det på att min hjärna nu slipper alla de ljud som jag levt med dygnet runt i centrum. Och min lillasyster är helt övertygad om att just denna flytt kommer att få mig att friskna till ännu mera.

Under lördagskvällen så startade vi upp vår bowling igen med släkt och vänner och jag fick faktiskt till en rätt så hyfsad serie. Kul var det!

Oktober 2005 vecka 40

Startade veckan med att besöka en utav sitens läsare. Jättekul, att möta denna person i IRL. Under tisdagen kontaktade jag min handläggare på FK angående vårt planerade rehabiliteringsmöte. Hon väntade fortfarande på besked från min läkaremottagning om när min läkare har tid. Men nu skulle hon stöta på dem igen, då hon inte hört något från dem.

Som jag tidigare har skrivit här i dagboken, så vill jag så gärna testa om jag klarar av att studera. Den distanskursen, som jag har hittat är bra på det sättet att den är både individanpassad och flexibel och det går att hoppa på när som. Nu hoppas jag att det löser sig snart, för jag längtar efter att få komma igång med detta. Men, just nu kan jag inte göra annat än att avvakta. För jag måste ha dem med mig i mina planer och veta att jag har en backup ifall det barkar åt fanders.

Under onsdagen hittade jag en ny väg ute på Gränsö, där jag plåtade en del. Just denna årstid, så är det så vackra färger i naturen och förutom det har det blivit lite trädgårdsarbete. Håller på att rensa bort ogräset på terassen. Vi stor-
trivs i lägenheten, det är så fantastiskt skönt att det är så tyst här och jag njuter varje morgon när jag går ut på terassen för att ta min första morgoncigarett till fågelkvitter.

September/Oktober 2005 vecka 39

Denna vecka så har det städats ordentligt i den gamla lägenheten. Svärmor, kom under måndagen och hjälpte oss med att bla tvätta köksmålningen. Tisdag till torsdag, så var vi själva i lägenheten, och tog lite i taget. Maken, fejade i rum-
men och jag avslutade köket och gav mig på badrummet. Min svärmor erbjöd sig att hjälpa till mera, men vi tyckte att hon har hjälpt oss, så mycket ändå med flytten. Hon är ingen ungdom längre, 75 år men en riktig krutgumma.

Allt eftersom dagarna gick, så försvann mer och mer utav min ork och ångesten och oron poppade upp. Under onsdagen så fick jag gå och sätta mig, stup i kvarten för det kändes som att jag skulle rasa ihop helt. Försökte peppra mig med, att snart är det klart, bara lite till och visualisera hur jag vill ha det i vårt nya hem. Efter våra dagsverken, så var det att köpa färdigmat och sedan bädda ner mig i soffan och hämta kraft inför nästkommande dag. Jag drog en lättnads suck, då vi på torsdageftermiddagen, lämnade ifrån oss nycklarna. Fredagen ägnade vi till att göra en del småinköp till lägenheten, nya färger i badrummet, resulterade i ny badrumsmatta och ett nytt duschdrapperi, sedan avslutade vi fredagen med lite god mat. Lördagen, sov jag i stort sett hela dagen, för att ladda upp batterierna igen och söndagen blev det lite småplock i lugnan ro.

September 2005 vecka 38

Veckans första dagar har jag mest suttit på en stol och gått igenom kartonger med gamla pärmar. -Gud vilken hamster jag har varit!, eller snarare skvallrar det om hur intensivt mitt liv har varit. Då hade jobbet högsta prioritet och mitt eget liv kom i sista hand och stoppades undan med tanken -Det fixar jag sedan. Men det kom aldrig något sedan. Jag har hamstrat papper o dyl i drygt 25 år. Herregud! Att gå igenom detta väckte både obehag och olustkänslor, annat lockade fram skratt och gamla minnen och vissa saker hade jag helt förträngt. Även att det var körigt att ta hand om det, så kändes det fantastiskt skönt när jag hade rensat ut allt gammalt och inte tar det med till den nya lägenheten.

Jag träffade Marianne på tisdagen, och när vi pratade om att jag blir så frustrerad och ilsk av att orken inte räcker till det jag vill, så sa hon något bra. -Du får räkna med att flera av dessa symtom som du har kommer du förmodligen inte att bli av med, utan du måste lära dig att leva med dem. Tänk på en person som får en hjärtinfarkt. Denne måste ändra sitt livsföring med tex kost, motion, slå av på takt osv för att inte åka på en ny hjärtinfarkt. Just detta med att hon drog parallellen var nyttig att höra, för riktigt så långt har jag inte tänkt tidigare. Jo, jag inser under mina bättre stunder, att vissa av symtomen får jag ha kvar. Men när jag hamnar i situationer där mina begränsningar blir så påtagliga. Då kommer frustrationen, ilskan och sorgen över att inte orka eller klara av. Att man kan förändras så totalt, från att haft den överkapacitet som jag tidigare hade och kunde jobba i stort sett dygnet runt, till att nu bli utslagen för det minsta har jag svårt att ta in.

Sedan gick tankarna till min underbara man, han har ju som diabetiker fått sitt liv förändrat. Från att förut kunnat äta vad han ville och när han ville, så förändrades hans livsföring i slutet av 90-talet. Då han helt plötsligt var tvungen att ta fyra insu-
linsprutor om dagen, fick ändra kosten, planera både motions-, mat- och andra aktivitetstider. Det är ju så, att det är många runt omkring oss, som har fått ändra sin livsföring pga fysiska sjukdomar. Kanske är det lättare att själv acceptera att man måste lära sig att leva med, när man fått en gammal vedertagen fysisk diagnos än när man drabbats av psykisk ohälsa. Men det borde inte vara det!

Maken har packat det mesta under veckan och kört som en tätting, fram och till-
baka till den nya lägenheten. Några vändor var jag med, men fick endast tillå-
telse att bära de lätta kartongerna. Under torsdagen åkte vi till vårt nya hem, maken putsade fönstren och jag strök och satte upp gardiner. När vi stod där bland alla flyttlådor, men inte en enda möbel, så sa vi båda två att här känns det att kommer vi att trivas. Under fredagen så hjälptes vi åt att packa ner det sista. Klockan fem skulle vår flytthjälp och flyttbil komma, men en timme innan så gick all luft ur mig. Hela kroppen värkte så jag kunde inte sitta på en vanlig stol, utan fick lägga mig på sängen och vila.

Punktligt kom sedan mina bröder, min svåger och några vänner och tog hand om möblemanget. Snabbt gick det, för på en timme så stod alla möblerna på plats i den nya lägenheten. Sedan kom nästa avlösning till undsättning, mina föräldrar och min svärmor. Maken och jag uppmanades att själva gå och sätta oss och vila. -Ni har haft tillräckligt att göra innan, så ta igen er nu, tyckte de. Mamma och svärmor, gav sig på kartongerna med porslin och diskade upp allt det och pappa hjälpte till att fixa ihop vår dubbelsäng. När dessa änglar gick hem straxt efter midnatt, så fick jag återigen uppleva att få somna i ett rum där det är helt knäppt tyst, inga billjud, fläktar etc. som har stört mig så mycket i den gamla lägenheten. Lördagen sov jag ut och det behövdes, för trots att vi har fått så oehört mycket hjälp av våra fantastiska familjer och vänner, så har det varit en pers. Söndagen, småplockade jag lite här hemma när maken for till gamla lägenheten för att putsa fönstren.

September 2005 vecka 37

I måndags var jag på Bostadsbolaget och skrev på kontraktet för den nya lägen-
heten. Eftersom lägenheten redan var tom, fick vi hämta nycklarna redan dagen efter, och det kändes som en lättnad för mig. Nu har vi börjat att packa lite varje dag och sedan har vi kört bort till lägenheten. Nästa fredag ska det i stort sätt bara vara möblerna kvar, och då har vi veckan därpå till att städa ur gamla lägen-
heten.

Samtidigt som det känns skönt att äntligen vara på väg bort från denna lägenhet, så är det bökigt nu. Min ork, räcker inte till det jag vill att den ska göra. Huvudet känns som seg kola och kroppen som en ångvält har kört över den. Vilket gör mig irriterad och ledsen, för jag vill så gärna orka. Men maken håller benkoll på mig, och han är en mästare på att läsa av mig. Jag blir beordrad mellan varven att inte göra något mera och att vila. Men jag tycker att jag inte har gjort så värst mycket, för det är han som konkar och bär. Fast både maken och Marianne har sagt åt mig att jag inte ska ha dåligt samvete, så poppar det ändå fram mellan varven. Jag kan inte rå för det, det gör det när jag hamnar i situationer, som jag tidigare har varit van att klara av.

September 2005 vecka 36

Jag har väl annars mått rätt hyvsat under veckan. Har haft lite ångest i mellan varven, men inte lika mycket som veckorna innan. I början av veckan fick vi ett erbjudande om en ny lägenhet, vilken vi var och tittade och omedelbart tackade ja till. Nu bär det iväg från centrum till ett ytterområde, med grönområde straxt utanför porten. För mig känns detta jätteskönt, ja rent sagt som en befrielse. Nu kommer jag att slippa ifrån alla ljud som nu stör mig, bilar, buller, fläktar etc och likaså alla de betongväggar jag nu stirrar rakt in. Visserligen lär det att bli lite bökigt för mig med flytten, men jag får försöka att hålla mig i skinnet och inom mina begränsingar. Som tur är, så får vi också hjälp av släkt och vänner. I den nya lägenheten får vi åt ena hållet en stor uteplats med stenplattor, gräsmatta och land, och åt andra hållet balkong. Ser mig redan med planteringsspaden i högsta hugg.

Två rådjur fick vi syn på ute på Gränsö i torsdagskväll, den ena skrämde vi slag på med en gång, men för den andra tog det lite tid innan den upptäckte oss. Den, säger jag om dem för jag vet inte om det var get eller bock eller vilken som var vilken. Men ska jag gissa så tror jag att det var en bock och en get. I vilket fall som helst så blev det ett ihålligt skällande på den förste. Den hördes lång väg och den lät helt förtvivlad i sina rop till den andre, som kutade åt rakt motsatt håll. Jag älskar dessa ögonblick, inte när jag skrämmer dem. Men just att bara få stå och titta på dessa underbart vackra djur.

Augusti/September 2005 vecka 35

Känner mig mer och mer tillfreds igen. De beslut och saker jag tog tag i förra veckan, har gjort att jag känner mig mer positiv och optimistisk inför framtiden. Att jag hittat tillbaka lite till min drivkraft och förmåga till att försöka att förändra min egen situation till det bättre. Ska jag ta något positivt med tillståndets bakslag, så är det att fallhöjden blir mindre och mindre, jag klättar snabbare upp till kanten. Jag vet innerst inne då jag är på väg ner, att jag har varit där tidigare och tagit mig upp. Även när gropen var som allra djupast och helt kolsvart. Där ingen strimma ljus kunde skådas, inget liv, inget alls. Jag har också med tiden lärt mig att ångesten har ett positivt budskap med sig, om jag lyssnar till den, och försöker att bli ett med den, istället för att kämpa emot och försöka att springa ifrån den. När jag får upp ögonen för vad den försöker att tala om, så slutar det tillsist med att jag blir arg på både ångesten och den situation befinner mig i. Och min ilska ger mig energi till att på något sätt försöka ändra på det som inte känns bra. Men innan jag kommer så långt att jag tillsist blir arg, så är det en mycket jobbig tid. Ett stort tack till min underbara familj, vänner och proffessionella hjälpare, som backar upp mig med stöd, råd och framförallt för att ni lyssnar på mina tankar och funderingar när det känns tungt. Ni betyder jättemycket för mig! Nu är jag över ytan, och tar nya tag igen. Likaså, vill jag tacka alla er som tar del av min dagbok och skriver till mig, ni lyfter mig jättemycket!

För att återgå till det jag skrev om förra i veckan, så har min svägerska kollat med sin arbetsplats, om de behövde hjälp med hemsidan genom arbetsprövning. Men det blev nej, för de hade ett företag utifrån som skötte den biten. I torsdags gjorde jag ett besök på det företag, jag kontaktade förra veckan och det var myc-
ket värdefullt. Jag fick reda på att det inte finns någon webbyrå i stan, vilket är mindre bra. För där grusades mina planer på arbetsprövning. Däremot så fick jag tips på kontakter jag kunde ta, framför allt på en person som har sysslat med det och som trappat ner. Så den personen ska jag ringa nästa vecka, och se om jag kan få ytterligare information om branchen. Detta ledde också till ett nytt sam-
tal med min handläggare på FK, så nu riktar vi in oss på möjligheten att jag kom-
mer igång med studier. Hon ska försöka att påskynda det rehabiliteringsmöte som vi annars ska ha i oktober.

Även för maken, kanske det ordnar sig. Han blev tipsad om en kurs på AF, som han nu sökt till och hoppas komma med på.

"Varje förändring av världen och verkligheten börjar djupt inne i dig själv."/Okänd

Augusti 2005 vecka 34

Som jag skrev förra veckan, så finner jag i mina ångestattacker tillsist styrka och energi. Och denna vecka, så har jag verkligen tagit tag i saker. Efter en sommar, som inte blev vad jag har tänkt mig, så är jag nu så himla trött på att vandra i detta tillstånd och på att gå hemma och jag är oerhört rädd för att fastna i det. Vilket jag tror kan utgöra en stor risk om man går hemma länge. På mig så tär det på mitt självförtroende att gå med denna frustration och rädsla inom mig, så nu får det bära eller brista för jag måste ut från denna kokong. Jag har bestämt mig för att se om jag kan göra något av mitt intresse för grafik och webdesign. Därför har jag under veckan pratat med min handläggare på FK om det var okey att jag undersöker möjligheten till att hitta en arbetsprövningsplats inom detta område och dels om en distansutbildning i webdesign som jag har hittat. Ut-
bildningen är individanpassad och man kan läsa på kvarts, halv eller helfart. Heltid är uteslutet och ett tips som jag fått är att börja på kvartsfart och sedan om det funkar gå upp på halvfart, för att undvika ett större bakslag.

Jag vill helst ha en arbetsprövning först om det går att ordna, för att se hur det fungerar för mig. För det är en sak att sitta hemma och ha det som en kravlös hobby och en sak att arbeta med det. Min handläggare tyckte också att det var bra om jag kunde få testa på det först. Med hjälp av Marianne som jag också har träffat under veckan, så har jag kommit i kontakt med ett företag som sysslar med grafisk design. Men tyvärr sysslade de själva inte med webdesignsbiten, utan lejde bort den på andra företag utifrån. De tog heller inte emot praktikanter, men ställde gärna upp på ett arbetsplatsbesök om jag kontaktade dem. Sagt och gjort, nästa vecka ska jag dit och få höra lite om hur de jobbar och se om jag kan få lite kontakter och tips. Min svägerska tog på sig möjligheten att kolla med det företag hon jobbar på, om de kunde tänka sig att ta emot mig på en arbets-
prövning.

"Om du vill lära känna vägen framför dig, fråga dem som går åt andra hållet."/Kinesiskt ordspråk

Augusti 2005 vecka 33

Nu har det gått ett par veckor sedan jag sist skrev i dagboken. Men nu tänker jag sammanfatta min senaste tid. Malande oro, ångest och tankar som rusar looping. Jag oroar mig för maken, som hela tiden under resans gång har varit min stora stöttepelare. Nu mår inte han bra i mellan varven av att gå sysslolös. Att bli arbetslös har tagit hårt på honom. Har man arbetat i hela sitt liv, och blir arbetslös vid 54 års ålder, så är läget tufft. Det går inte att sätta sig i skolbänken, för man är för gammal för att få studielån och jobben växer inte på träden precis. I väntan på att ett jobb ska dyka upp, så har maken bestämt sig för att försöka få en praktikplats någonstans. Jag försöker att stötta, så gott jag kan och jag tror att detta med en praktikplats är en bra start, för det är inte bra att vi båda går hemma hela dagarna.

Min egen situation stör mig, ovissheten för framtiden. Klarar jag av att studera? Ska jag försöka att arbetsträna igen? Vad händer om jag hoppar på studier och inte klarar av det? Är jag inne på rätt väg? Hur länge ska livet se ut så här? När ska alla märkliga symtom försvinna? När kommer jag att kunna fungera i sociala sammanhang, utan att det slutar med att jag triggar igång av alla intryck och ljud, som sedemera går över i panikångest. Gör de det överhuvudtaget, eller ska jag få ha det så här livet ut? osv. Jag önskar att jag hade svaret! Det enda jag vet är att jag vill inte ha det så här längre, nu har det pågått i 3 år!

Det som är bra, det är att jag tillsist blir så trött och frustrerad på min ångest, att jag blir arg och får då av någon märklig anledning energi att knuffa mig framåt en bit. Och efter ett möte med Marianne där jag ventilerade hur jag nu mått den sista tiden, så fick jag lite perspektiv på tillvaron och bekräftelse på mina egna tanke-
gångar. Jag fick lova att ta väl hand om mig! Mera avslappningsövningar med djupandning, då mina muskelryckningar har kommit tillbaka. De gör de när jag har mina svackor. De är läskiga, för det går som en stöt genom hela kroppen och hela jag rycker till, och så kan det hålla på ett bra tag innan jag tillsist som-
nar. För att förbättra mitt mående så har det blivit lite egen trädgårdsterapi. Nya växter till mina balkonglådor. Denna gång blev det prydnadsgräs, höstastrar ochs salvia. Framåt kvällskvisten, så har maken och jag som vanligt vandrat omkring ute på Gränsö och nästan alltid har vi fika med i ryggsäcken. Där är det så fridfullt att sitta längst ute på udden och njuta av utsikten och tystnaden. Att få slippa alla störande ljud och intryck, som annars spelar spratt med mig.

Jag har också träffat min nya läkare, för jag måste in med ett läkareutlåtande med ansökan om förlängning av min tillfälliga sjukersättning. Jag fick för ett tag sedan papper från Försäkringskassan att min tillfälliga sjukersättning löper ut i slutet av januari och att jag måste skicka in en ny ansökan med läkareutlåtande innan 1 oktober. För mig känns 31 Januari så långt borta!

Min nya läkare verkar vara både en rak och sympatisk man. Jag berättade om min situtation, tankegångar jag har inför framtiden och den rehabliteringsplan jag följer. Det som jag uppskattade det är var att han bad att få vara med på nästa rehabiliteringsmöte, och det vill jag gärna. För det har varit en stor trygghet för mig under denna tillbakaresa, att alla mina hjälpare har varit med på dessa möten.

"Efter regn kommer det alltid sol"/Okänd

Juli 2005 vecka 30

Börjar känna mig lite mer tillfreds igen. Oron har mattats av allt eftersom veckan har gått och sömnen har stabiliserat sig igen. Jag har haft funderingar på att öka upp min medicindos igen, men eftersom det nu verkar vända, så avvaktar jag. I tisdags samlade jag ihop mitt företags alla gamla arkiverade pärmar, sedan for maken och jag upp till min revisor i Norrköping och lämnade dessa. Det har tagit mig över tre månader att komma hit. Resan gick bra, men när vi kom hem då gick luften ur mig helt, för jag har inte mått bra över att ha detta hängande över mig som en piska. Att hela tiden veta att jag måste ta tag i det, men inte kunnat mobilisera så mycket kraft till att klara av att göra det, för det ger mig så mycket obehag.

Samtidigt som det känns skönt att äntligen ha det gjort, så känner jag också en stor sorg inom mig att behöva välja denna väg. Att behöva ge upp det som jag själv har byggt upp från grunden. Det som jag älskade så mycket. Det som jag gav all min tid och uppmärksamhet till. Det som också gav mig så oerhört mycket tillbaka. Det som fick mig att växa och utvecklas. Det som gav mig en oerhörd kunskap. Det som gav mig värdefulla kontakter. Det som gav mig respons från nöjda kunder och det som gav mig möjlighet att träffa jättehärliga kollegor. Farväl du som var mitt allt! Nu ska jag, när jag torkat mina tårar och samlat ihop mig och gå vidare i livet mot andra mål, men jag kommer bevara dig i mitt minne.

Juli 2005 vecka 29

Måendet har gått lite upp och ner under veckan. I tisdags kväll var vi bjudna till några goda vänner på grillning. Det var som vanligt mycket trevligt, för med detta gäng är det mycket hugg och slag. Så skratten duggar tätt. Men sedan följde tre dagar som var mindre roliga, enormt trött, surrig i skallen och en mage som slog bakut helt. Sista tiden, så har jag brottats med min frustration över att jag sitter i denna sits. Tankarna mal runt i looping, önskar att jag skulle kunna stänga av dem. Varför tar detta sådan tid? Kommer jag att klara av att studera? Ska jag försöka att gå tillbaka till mitt yrke? Jag vet inte om det är en kombination av företagsförsäljningen och för högt satta mål för vad jag trodde att jag skulle klara av nu i sommar, som får mig att känna mig som jag gör just nu. Maken och jag har fått några erbjudanden om lediga lägenheter under veckan, en av dem lät intressant och den var vi och tittade på. Men den uppfyllde inte våra önskningar om boende, så det blev nej tack.

Juli 2005 vecka 28

Veckan har förflutit i stort sett i samma spår som den förra. Västervik har blom-
mat upp med fullt av turister, och Visfestivalen har gått av stapeln. Lite har det svidit i mig att jag har en så begränsad rörelsefrihet pga intryckskänsligheten. Hade jag varit frisk, så hade jag som förr flanerat omkring denna vecka på staden, kanske både en, två eller tre gånger under dessa kvällar. Suttit ett tag ute vid Slottsruinen och lyssnat på musiken, och besökt någon av uteserveringarna.

Västervik är en så vacker stad på sommaren, när den blommar upp med prakt-
fulla blomsterarrangemang. Uteserveringarna har öppnat upp längst Strand-
vägen. Där man från var och en kan blicka ut över vattnet. Istället blev det en liten grillfest med pilkastning hos min ena bror på lördagskvällen. Vi hade jättetrevligt, trots regnskurar i mellan varven. Något bad har det inte heller blivit, algerna börjar att försvinna från stränderna. Men det luktar fruktansvärt ännu.

Juli 2005 vecka 27

Jag har påbörjat att göra om min grafiksida i softa färger. Måste ha något som hjälper mig att trigga av när det behövs, och just detta med färg och form får mig att göra det. Annars har jag tagit det mycket lugnt, vilat, löst lite korsord och solat. Det som stör mig är att giftalgerna har tagit an vårt badställe. Både maken och jag gillar klippbad, men för var dag så flöt det bara in mera alger. I fredags så gick det inte att gå i och bada där och det luktade gam. Vi har tagit våra kvälls-
vandringar med ryggsäcken och haft turen att fått sett ett par rådjur denna vecka.

Juni 2005 vecka 26

Denna vecka så har jag äntligen lyckats ta tag i det samtal jag var tvungen att göra, för att kunna avsluta företagsförsäljningen. Nu i efterhand så känns det skönt att ha det gjort, men som vanligt så triggade jag igång av det och mådde s--t den dagen. Maken och jag kom överens om att försöka att hitta ett annat boende. Vi bor mitt i centrum, och helt omgivna av andra byggnader. Sedan jag började att må lite bättre, så har jag känt mig mer och mer instängd. Vart jag än tittar så är det bara betongväggar. Lägenheten är jättefin, men utsikten är be-
drövlig. Just då vi flyttade in, så var jag så upptagen av jobb, att jag då inte re-
flekterade över omgivningen. Men nu känner jag att jag vill bo i ett mindre hus, gärna med lite trädgård omkring, men framförallt slippa all insyn.

Jag har denna vecka också påbörjat 4 mindre roliga besök hos Tandspecialist-
vården för att rensa rent runt mina tänder. Maken och jag åkte i lördags till Vet-
landa för att hjälpa till med Annies flytt. Jag fick hårda förmaningar av både Annie och maken att jag var tvungen att ta det lugnt, skulle jag bära något, så var det bara lätta saker och vila mycket. Det tog inte så lång tid förrän, jag var helt slut, och triggade till max. Det gjorde mig jätteledsen, för jag vill så gärna orka.

Juni 2005 vecka 25

Det har gått lite upp och ner under veckan. Men jag fattade mod till mig och tog tag i det samtal jag har kvar, innan företagsförsäljningen blir klar. Personen i fråga var lite upptagen, och lovade att han skulle ringa tillbaka. Men telefonen blev tyst, i två dagar och jag själv tappade helt sugen. Nu får det vara till efter helgen, men då måste det bli klart, så att jag kan släppa taget om det. Maken och jag har som vanligt varit ute och vandrat, men nu har vi lagt dessa turer på kvällen när det är lite svalare ute, och då har vi tagit ryggsäcken med oss med lite kaffe med dopp. Det är så rogivande att sitta längst ut på Gränsö och blicka ut över horisonten. Midsommaraftonen firade vi ute på landet, tillsammans med släkten och det gick bra. Alla andra sov övernatt där, men vi valde att åka hem till hemmets lugna vrå.

Juni 2005 vecka 24

Helt sänkt under måndagen, låg mycket. När maken på tisdagen hade svårt att få liv i mig på förmiddagen och när han såg hur uppskruvad och irriterad jag blev för ingenting, så föreslog han ett besök uti trädgården för att handla nya växter till balkongen. —Det kanske kan få dig att må lite bättre om du påtar med lite plan-
teringar, sa han omtänksamt. Han är helgo! Sagt och gjort vi besökte Mariebergs och inhandlade Petunior i rött och blålila, tvåfärgad Lobelia och en bönväxt till spaljén. Måste pryda den med något, för mina rosor har inte tagit fart ännu. Visst, lättade det upp mitt mående lite och det skingrade framför allt tankarna ett tag, men då jag var klar så var orken totalt slut och då vad det sängen som gällde. Under onsdagen vände det lite uppåt, så att jag orkade jag att påbörja de sista lektionerna i Digital Cartooning kursen, och under fredagen skickade jag in mitt slutprov.

Jag blev jätteglad då min lärare mailade mig och talade om att jag hade klarat min uppgift, då jag i början av veckan såg det som en stor omöjlighet. Just nu, känns det förb----t skönt att jag tagit mig igenom kursen, även att den har varit mycket kul att delta i, så har det ändå tagit kraft av mig. Men jag har uppnått ytter-
ligare ett mål i min resa mot friskheten. Nu ska jag vila, sola, promenera mm och samla mer kraft, för i början av september startar en ny internetkurs i foto-
grafering, som jag hoppas att jag kommer med i. Men skulle så inte vara fallet, så finns det ett par andra som är intressanta. Att ta en kortkurs till är ett av mina nästa mål i min rehabiliteringsplan, för då får jag får träna mig i att ta mig an uppgifter och slutföra dem inom en viss tid, träna mig i att få lite press och krav på mig. Än så länge, är det en omöjlighet för mig att sätta mig i den vanliga skolbänken, då jag måste ha totalt lugn omkring mig, så därför är jag mycket glad över att det finns kurser via nätet, så att jag får möjlighet till en meningsfylld sysselsättning och framför allt få testa av var jag har mina gränser.

Juni 2005 vecka 23

Denna vecka har jag träffat Marianne och stämt av mitt mående och ventilerat mina tankar om dagsläget och framtiden. Företagsförsäljningen ligger fort-
farande på hyllan. Jag vet att det är brådis för köparen väntar, men jag kan inte förmå mig att lyfta telefonluren och ringa ett enda samtal. Det tar helt emot. Jag stör mig på mitt eget beteende, att det ska vara så svårt. Jag som tidigare var en person som var van att ta tag i saker och inte lät något ligga. Nu är jag helt block-
erad, och det känns som huvudet är fullt med seg kola. Hur tusan kan man för-
ändras, så totalt och hur länge ska detta pågå? Ja, denna vecka har det varit mycket irritation och vanmakt som bubblat runt i mig. Jag vet att det lugnar ner sig så småningom, då allt är klart med företaget. Men just nu vänder det upp och ner på min tillvaro, då jag så påtagligt får se mina svårigheter.

Maken och jag har som vanligt tagit våra dagliga vandringar ute på Gränsö och lyssnat på bofinkarna. Vi hade turen med oss att under fredagen upptäcka ett rådjur, sista tiden har de lyst med sin frånvaro. Däremot, så har ett annat inte så trevligt djur dykt upp längst våra stigar. Ormar! Makens fiende nummer 1, så nu knallar frun först och sonderar terrängen med falkögon.

Det har också varit skolavslutning och även i år som de två förra, så blev det var-
ken att gå och titta på utsparken eller kortegen för min del. Lite trist, för vi hade ett kusinbarn till min man som tog studenten. Men jag är tvungen att priorietera vad jag orkar att utsätta mig för, däremot så valde jag att delta på tillställningen de ordnade för släkten och närmsta vännerna på lördagskvällen och det fungerade bra, jag tog mina små pausar i mellan varven och sökte tystnaden.

Jag har laddat upp min nya layout på hemsidan på nätet och av responsen jag har fått, så är den mera lättläst nu när sidan blev lite ljusare.

Maj/Juni 2005 vecka 22

Jag har även denna vecka låtit bli företagsförsäljningen och börjar nu känna mig lite mer tillfreds igen. Har fösökt att ta det lugnt, förutom att jag ägnat en stund varje dag åt hemsidan. Förra helgens ridning satte sina spår, då jag plötsligt blev varse att jag har muskler som inte får sig en omgång av mina skogsvand-
ringar. Linkade omkring här i ett par dagar som en gammal gumma. Men vad gjorde det, känslan att ha suttit på en häst igen vägde upp det. Jag har också varit två dagar i Vetlanda och hälsat på min dotter, och det var härligt att få umgås lite med henne.

Maj 2005 Vecka 21

Har denna vecka ägnat mig åt att göra sådant som jag mår bra av, måste för-
söka att få hjärnan att gå ner i varv. Skulle ha ringt min revisor, som har hand om försäljningen av mitt företag, men klarade inte av att befatta mig med det just nu. Får se om jag kan ta tag i det nästa vecka istället, så jag får det ur världen. Det suger mycket energi ur mig att ha det hängande över mig, för denna vecka så har jag fått gått och lagt mig vila mycket mer på dagarna än vad jag brukar be-
höva göra, när allt är lugnt omkring mig.

Under lördagen var vi ett gäng på tolv personer som var ute och red på Islands-
hästar och det var helt fantastiskt. Maken som aldrig suttit på en häst innan, gillade det jättemycket. Och jag själv påmindes om hur härligt det är, och allra helst denna årstid, att rida ut i naturen. Jag själv lade ner min ridning för 15 år sedan, dels så flyttade hästen jag red från stan och dels så lät jag mitt jobb ta mer och mer plats i mitt liv. Lördagens ridning gav mersmak. Jag vill ut och rida igen! Och till nästa gång ska det banne mig inte ta 15 år.

Jag har annars suttit en stund varje dag och plitat med min grafik och en ny layout på hemsida. Har nu klarat av den fjärde veckan av min kurs. Tandläkaren har fixat den sista tanden på mig, så nu är det ur världen.

Maj 2005 vecka 20

I stort sett så har det varit kaos hela veckan, men det lugnade ner sig lite i fre-
dags, tack och lov! Jag har varit i kontakt med en av de revisorer som jag tidi-
gare arbetade med, han fick hjälpa mig att reda ut vad det stod i avtalet. Jag fick höra att de saknade mig och att jag behövdes, för de är brist på redovisnings-
konsulter. Detta satte igång tankeverksamheten ordentligt och helt plötsligt var jag full av ifrågasättande över om jag är inne på rätt väg, den väg jag nu har stakat ut framför mig? Eller ska jag försöka först att gå tillbaka till mitt gamla jobb? Klarar jag av att driva ett nytt företag igen? Kommer jag att klara av att handskas med pappersarbetet? Har jag drivkraften?

Min glaskupekänsla och rörigheten i huvudet, blev värre och i torsdagsmorse fick jag lova mig själv att inte befatta mig med bolagets handlingar förrän efter hel-
gen. Då gick mitt hjärna på konstant högvarv, och det är så obehagligt. Ljudkäns-
ligheten blir värre och overklighetskänslorna kommer som ett brev på posten, då hjärnan får svårt att sortera intrycken omkring mig och det gör mig otroligt rädd när jag känner att jag inte har pejl på läget. Egentligen säger mitt sunda förnuft, att jag måste slå mitt gamla yrke ur hågen. Men det är svårt när jag påminns om det jag älskade så mycket och de helgoa människor som jag arbetade mycket med. Min omgivning, tror inte att jag någonsin kommer dithän, då de sett mina reaktioner och innerst inne så är det något som säger att de har nog rätt. Ja, i alla fall så fungerar det inte nu, så det är plan A som gäller tillsvidare.

Min handläggare på FK, Marianne och jag har haft ett nytt rehabmöte och stämt av mitt mående och handlingsplanen. Jag ska fortsätta med att bygga upp min fysik och även framtill höstkanten ta någon mer 6-veckors internetkurs. Det är ett sätt för mig att få träna mig i att utsättas för lite krav på motprestation och tider då uppgifter ska vara klara. Annars är det fortsatt träning i gruppsammanhang och att vistas i stadsmiljön som gäller. Jag har inför framtiden hittat en högskoleut-
bildning som verkar intressant och i höst ska Marianne och jag göra studiebe-
sök där för att se hur jag reagerar när jag kommer in i skolans värld. Vi bestäm-
de att vi ska ha ett nytt rehabmöte i oktober och innan dess, så ska jag ha varit i kontakt med min nya läkare. Så han får lära känna mig innan FK till hösten kom-
mer att begära in utlåtanden ifrån honom. Min gamla doktor, som jag har haft i åratal går tråkigt nog i pension denna månad, men hon har talat om för mig att den jag får är bra och jag litar på henne. För hon har själv varit toppen.

Tandläkaren har fixat ytterligare en tand under veckan och precis som alla andra veckor, så kör maken och jag de dagliga vandringsturerna. Det blir bara grönare och grönare i naturen. Liljekonvaljerna blommar, och vi har under veckan fått sett en svanmamma med sina ungar.

Maj 2006 vecka 19

Denna vecka så har det rört på sig ordentligt och det känns. Jag blev för en tid sedan tillfrågad av min revisor om jag ville sälja mitt bolag, för han hade en köpare. Nu har jag bestämt mig att göra så, och starta om på nytt istället, när jag känner att jag är kapabel till detta. Detta beslut har suttit långt inne, jag är så oerhört velig. Ena minuten har jag velat sälja och andra inte. Men, jag tror att jag måste tömma ur ryggsäcken helt, och städa upp det gamla som har varit, så jag kan släppa taget helt om det och gå vidare i livet. Som det är nu, så är mitt bolag förknippat med så mycket elände och obehagskänslor. Min revisor mailade över ett avtal till mig, men det fick jag lägga undan till nästa vecka och då måste jag be om hjälp. För att jag blev helt blockerad i huvudet, allt blev rörigt och jag kunde inte tänka klart ta in det som stod i avtalet. Blev frustrerad när glaskupekänslan, dök upp igen. Den som jag sista tiden varit befriad ifrån.

Tandläkaren har fixat tand nr två på mig, så jag har hälften kvar. Inget kul, för det lämnar ett stort hål i plånboken. Annars har jag förutom promenerandet, suttit och knopat lite med att få ihop mina bilder till läraren. Men klarade inte ut att göra alla, då jag fick lite för mycket bollar på en gång att hålla reda på. Det tar tvär-
stopp, så fort jag sätts under press.

Lite synd att allt kommer på en gång, men samtidigt är det en bra måttstock för mig att se vad och hur mycket jag klarar av.

Maj 2005 vecka 18

Denna vecka har jag börjat min internetkurs i Digital Cartooning. Jag har tagit en stund varje dag framför datorn, och denna veckas uppgift har varit att lära mig att göra ansikten. Mina färdiga arbeten får jag sedan skicka in så att min lärare be-
dömmer dem. Det har varit en kul vecka, med mycket goa skratt här hemma, för mina alster har även roat maken.

Besökt tandläkaren och fixat första tanden, annars har veckan varit lugn. Maken och jag har kört våra dagliga naturvandringar och vi beger oss nu oftast enda ut till Gränsö udde. Den biten av vandringsleden, är dels så vacker och det finns mer djurliv där och dels så ger den mer konditionsmässigt. Då den är lite mer kuperad och med lite berg man ska ta sig över. Maken har märkt att jag har fått upp mitt flås lite mera, och går inte så långsamt som jag gjorde i början av våra promenader.

April/Maj 2005 vecka 17

Har besökt tandläkaren denna vecka och det var inget kul. Fyra tänder som måste fixas till. Mina tänder har blivit sköra och tandläkaren trodde att det even-
tuellt kunde bero på min medicinering. I torsdags träffade jag Marianne och vi gick igenom vad som hänt sedan sist vi träffades och hur jag ser på mitt läge nu och framåt. Bollade lite idéer som jag har inför framtiden. Då arbetsmarknads-
läget är som det är och det nu blir svårare för en långtidssjukskriven att få en anställning, efter att de nya sjuklönereglerna infördes. Så jag tror att jag får rikta in mig på att ta upp företagandet igen. Dock med en annan inrikting, för min kropp slår fortfarande bakut bara något påminner om mitt gamla jobb. Jag känner att jag sakta men säkert är på rätt väg och att jag för var dag kommer närmare ett frisk liv. Eller rättare sagt så frisk jag kan bli, en del av mina symtom är jag medveten om att jag får jag lära mig att leva med, kanske bleknar de med tiden eller så gör det inte.

Men jag är inte där riktigt än...men det är så förb----t skönt att kunna blicka framåt och att jag börjar att se ett slut på detta tillstånd. Denna vecka så har jag mottagit mina användaruppgifter för internetkursen jag ska börja nästa vecka. Det ska faktiskt bli jätteroligt och då kommer jag också få svart på vitt hur jag klarar av att jobba med stoppdatum, tider mm. Mitt under kursen, ska vi också ha ett nytt rehabmöte och det är ju bra för då får vi stämma av hur det funkar för mig.

April 2005 vecka 16

Har nu gått in på den tredje veckan av nedtrappad medicindos, mitt humör vände upp igen i slutet av denna vecka. Däremot så är det lite si och så med koncent-
rationen och orken. Jag har under lång tid fått parera det jag gör med vila och aldrig boka in mer än en aktivitet om dagen. Men, denna vecka testade på att pla-
nera in lite mer aktivitet i följd, men där är jag visst inte än. En timme hos frissan och direkt en långpromenad på en knapp timme i skogen under förmiddagen, sedan var jag helt färdig och sov hela eftermiddagen. Under denna vecka så har jag också varit och hälsat på min arbetsterapeut på Lotsen, har inte träffat henne sedan Rehabmötet vi hade i januari, så det var jättekul att prata bort en stund om tiden som varit sedan vi sågs sist. Mitt mående nu, framtidsvyer, lite tillbakablic-
kar i hur jag mått tidigare och lite minnen i från trädgårdsrehabliteringen.

Ett starkt minne som jag har därifrån är de gånger när Essie och Camilla tog med oss utmattningsdeprimerade själar ut på vandring i skogen för att öppna våra sinnen för naturens värld. De stannade ofta och pekade på träd och blom-
mor etc. för att göra oss uppmärksamma på det som fanns omkring oss just där och då. Men, då var ångesten så stark och jag hade svårt att stå stilla och ta in omgivningen. "Trägen vinner", brukar man säga och visst var det så. Idag, ser jag tacksamt tillbaka på den tiden, för det var dessa promenader som tillsist öppnade mina sinnen för naturens värld. Vilket i sin tur satte igång kreativiteten och skapandelusten hos mig.

Att fotografera det jag ser och upplever och sedan använda bilderna i mitt skap-
ande av grafik. Att få fånga ögonblicket just nu, som när jag under onsdagsvand-
ringen kom riktigt nära ett rådjur som gick och betade efter vägkanten. Tack vare vinden, så kände inte rådjuret vittringen av mig och jag smög mig fram sakta och tyst. Ett steg i taget, sedan blickstilla en stund, ett nytt steg osv. och jag lyckades att ta fem bilder på den innan han upptäckte mig. Det är en sådan härlig känsla som infinner sig då hos mig då jag få uppleva dessa stunder. Från rådjur till blommor, jag har skaffat och planterat mina gula klätterrosor på balkongen, och om jag lyckas att få dem att överleva så lär de också bli ett motiv framför kame-
ran, så småningom.

April 2005 vecka 15

Naturen är min fristad, där mår jag bra när jag vandrar runt och iaktar allt som händer. Ser nya blommor växa upp längst stigarna. Njuter av det jag ser och hör! "Gud", vad jag är lyckligt lottad som bor i en stad, med naturen så nära in på. Även denna vecka har vi haft turen att se ett rådjur under en av våra promenader.

Här hemma så har jag möblerat balkongen och planterat lila minipenséer i mina balkonglådor. Har bestämt mig för att i år sätta gula klätterrosor i spaljen, och det blir nästa veckas projekt. Men det ska bli mer planteringar, men jag har inte bestämt mig ännu vad jag ska välja. Fick ett tips av syrran att titta på Rosenlust site på nätet, så jag ska utforska vad de har att erbjuda.

Har mått hyfsat fram till fredagen, men har efter det känt mig mer dämpad, trött, okoncentrerad etc. Jag vet inte om det beror på medicinminskningen eller om det är i kombination med att jag har varit igång lite mer i veckan och haft mer folk än vanligt omkring mig. Vi får se vad som händer.

April 2005 vecka 14

Minskade mitt Remeron i måndags till 30 mg, och idag söndag, så har jag inte märkt av det. Jag hade nog mentalt förberett mig på det värsta, men jag ska väl inte ropa hej än. Jo, än sak har jag märkt av men det är bara positivt, och det är att jag vaknat tidigare på morgonen och t.o.m. före maken.

Jag har besökt tarmspecialisten och ska fortsätta med mitt kortison, fast i en annan dosering. Fick reda på att jag även har IBS, förmodlingen har han berättat det för mig tidigare, för diagnosen hade jag fått någongång på 90-talet. Men mitt minne är som sagt vad kort men intensivt, så det var som bortblåst hos mig. Hur som helst magen är mycket bättre.

Som vanligt har maken och jag tagit våra dagliga turer på Gränsö denna vecka, och det har varit underbart. Det händer så otroligt mycket i naturen nu, snödrop-
parna, vårstjärnor, och vitsipporna har börjat och slå ut. DET ÄR VÅR!!!! Fullt med fågelkvitter hörs och vi har även sett två rådjur under veckan.

Mars/April 2005 vecka 13

Har skakat av mig det dåliga samvetet och frustrationen och det känns skönt, för det slukar också mycket energi. Energi som jag behöver till annat. Magen har också blivit lite bättre, vilket också får mig att känna mig mera tillfreds med mig själv. Maken och jag har varit på upptäcktsfärd under våra dagliga promenader i naturen. Vi övergav Gränsö och begav oss ut mot Horn. Varje dag har vi letat upp en ny väg, där vi aldrig har gått eller där vi inte har varit sedan vi var barn. Det var faktiskt jättekul att upptäcka jättefina vägar/områden, fritidshusområden, gamla torp och nybyggda fritidshus och året runtbostäder. Vi gick och beundrade flera av de strandnära tomterna. Tänk att vakna upp där på morgonen! Få höra fåg-
larnas kvitter, i den annars så tysta och stilla omgivningen. Bara behöva ta några steg till bryggan med utsikt över viken och flera öar i vår skärgård. Sitta där med en frukostbricka och bara njuta av frukosten, den vackra omgivningen och still-
heten.

Drömma kan man alltid göra, och det är skönt att jag kan det igen, för under lång tid så har både mina dagdrömmar och nattdrömmar varit frånvarande. Men sedan början av året så, har de åter tagit mer och mer plats i mitt liv. Här sitter jag nu mellan varven och planerar framåt, spånar och dagdrömmer. "Jag har en plan", som Sickan i Jönssonligan säger och det har jag, och det känns jättehär-
ligt. Lika härligt är det att vakna upp från en underbar dröm på morgonen och med känslan att om jag kunde somna om och få veta fortsättningen på dröm-
men. Tyvärr funkar inte det, men det är en underbar känsla att åter känna.

I min plan ingår att pröva hur vingarna bär vid en medicinnertrappning, ska i morgon minska mitt Remeron från 45 mg till 30 mg. Jag hoppas att det kommer att fungera, men skulle det inte göra det så är det bara att backa tillbaka. Jag är förberedd på att jag kan må lite sämre första tiden, men det är bara att testa och se.

Mars 2005 vecka 12

Sista veckorna har varit lite upp och ner, så därför har jag inte orkat att skriva här. Att min ulcerösa colit blommade upp, sög musten ur mig tillsammans med en envis förkylning och det drog ner mig i en svacka som gjorde mig deppig. Har nu fått tid hos tarmspecialisten i början av april. Min medicinering avbröt jag efter ett par veckors behandling, då magen helt slog bakut och gav mig ännu mera tarm-
rubbningar och magvärk. Har dock pratat med min läkare om detta och kommit överens att jag ska ta upp endast kortisonbehandlingen, så att jag med säkerhet vet när jag kommer till tarmspecialisten, vilken eller om de var båda medicinerna jag reagerade på. Just nu fungerar det lite bättre, men jag har försöker att inte äta så mycket mjölkprodukter eller grönsaker. En tröst i det hela var att mina provvärden var bra, så inflammationen är begränsad och har inte spridit sig upp i tjocktarmen.

Träffade Marianne i veckan och hon fick skaka om mig lite, då jag sista tiden haft så skuldkänslor gentemot min man. Jag tycker han får försaka så mycket för min skull, för att inte jag har orkar/klarar av saker, så ställer han upp vid min sida och avstår själv att göra saker. Men Marianne sa precis som min man. Jag ska inte ha skuldkänslor för detta, utan han ansvarar för sitt liv och är kapabel till att fatta egna beslut. Det jag ska tänka på är mitt ansvar över mig själv och mitt liv och göra saker som får mig att må bättre. Ja, det är ju sant, men "fan" vad svårt att skaka av sig det.. Jag vill inget hellre i världen än att fungera som "vanligt" och är frustrerad att det tar sådan tid. Men jag är glad över att jag, trots min frustration ändå ser att det går framåt.

Denna vecka så har jag som vi kom överens om på Rehabmötet, anmält mig till en 6 veckors internetkurs i Digital Cartooning som börjar första maj. Lite komiskt är det! Jag som innan jag blev sjuk inte har målat eller ritat sedan jag var barn. Nu finner jag så mycket glädje och energi, när jag håller på med det. Som en nära vän sa till mig, det är när man mår dåligt och tillåter sig att gå in i sig själv och lyssna, som man upptäcker det som själen saknar och behöver.

Februari 2005 vecka 7

Har varit på undersökning och provtagning hos min läkare. Eftersom de egent-
ligen inte behandlar tarmsjukdomar på Läkarmottagningen, så skulle hon skicka en remiss till tarmspecialisten på Medicinmottagningen. Det hänger lite på hur mina värden är för hur snabbt jag kan få komma till Medicin. Hon skrev ut samma kortison som tarmspecialisten brukar ge mig, så att jag fick påbörja behandlingen.

Det har varit mycket spring på toan, så här blev det till att ställa in bassängträn-
ingen, för den risken tordes jag inte utsätta mig för. För här är det snabba ryck som gäller när magen signalerar det. Just nu är jag förbaskat frustrerad över situationen. Det räcker så gott och väl med utmattningsdepressionen och nu ska detta också sätta en käpp i hjulet för aktiviteter som jag gör för att få tillfriskna från utbrändheten. Jag försöker att tänka på att det finns människor som har det värre än jag, men ibland är det svårt att hålla humöret uppe.

Februari 2005 vecka 6

Så har jag äntligen kommit igång med bassängträningen på Rehab och ska nu gå där på lättgympa en gång i veckan. Det var jättehärligt att få bada i drygt 30º varmt vatten. Blev dagarna efter påmind om att jag har muskler som behöver detta, för gud vilken träningsverk jag fick, men det går över. Det som snurrar lite i mitt huvud just nu det är att min Ulcerösa colit åter blommat upp, vilket inte är så roligt. En sjukdom som jag har levt med i drygt 10 år, men som jag under åren hållit i bukt med att vara storrökare. Varje gång jag försökt att sluta att röka, så blommar den upp och så har det blivit kortisonbehandling. Nu har jag inte lagt av att röka, men däremot så har jag sista halvåret trappat ner min rökning till halva konsumtionen. Jag trodde väl i min enfald att det skulle gå lite bättre än att lägga av tvärt. Men tji fick jag! Symtomena att inflammationen har blommat upp har allteftersom dagarna gott blivit fler och värre. Så det är dags att ringa doktorn för kortisonbehandling.

Februari 2005 vecka 5

Känner mig stolt över mig själv, för denna vecka har jag uppnått ett av mina mål. Att klara av att besöka mina kollegor på Bostadsbolaget. Jag var där och lunch-
ade. Det var jätteroligt att träffa dem igen, för de flesta av dem har jag inte sett på 2 års tid. Jag fick ett så varmt mottagande av dem och jag själv var glad över att jag nu äntligen tog mig dit. Detta möte och att jag äntligen klarade av det gav mig en energikick, så på hemvägen knallade jag in på Västerport (själv och mitt på dagen) och belönade mig med en jättesöt svart omlottkofta, ett linne och en ny handväska. När jag kom hem så var jag helt euforisk, stolt och glad. Det känns som jag tagit ett steg mot ett friskare liv.

Har också tagit kontakt med Rehab, att jag vill igång med bassängträningen, så det blir nästa steg i att få igång kroppen ännu mer. Märker att makens och mina promenader gör susen, nu är de i lite raskare takt, än mot när jag själv vandrade runt själv på Gränsö.

Januari 2005 vecka 4

Denna vecka har varit bra, sömnen har stabiliserat sig och detta gör att jag kän-
ner mig mer tillfreds med tillvaron. Jag har varit med maken på staden mitt på dagen, för jag känner att jag måste komma ut från min borg. Träna mig lite i att föröka, koppla bort intrycken runt omkring mig. Försöker med lite visuellt tänk-
ande, genom att säga till mig själv innan jag går ut. - Nu, fäller jag ner visiret och då varken hör jag eller ser jag. Försöka duger, vi får se om jag kan lära mig det. Just detta med att min rörelsefrihet är så inskränkt, är något som frustrerar mig. Jag vill kunna gå på stan när jag vill och inte vara begränsad till affärernas öpp-
nings- och stängningsdags.

Som sagt vad, maken och jag tog oss en liten tur runt i några mindre butiker, i jakt på något som kan pryda vår nymålade köksvägg. På Konstslöjd hittade vi två jättesöta små tavlor av en lokal konstnär, som verkligen blev ett lyft för köket. Denna tripp fungerade ganska bra och jag klappade mig själv på axeln när vi kom hem. Maken och jag har varit ute och promenerat på Gränsö eller Mars-
bäcken varje dag, det är faktiskt skönt att ha lite sällskap nu under promenad-
erna.

Vi har många middagar att ta igen, då det har varit sparsamt med dem under min sjukdomstid. Så i lördags hade vi mina föräldrar, min svärmor och min bror med familj. Här bjöds det på rådjursgryta, med kantareller och ris och ostkaka, med sylt, grädde och glass till efterrätt. För att det inte ska bli för jobbigt för mig, så delar vi nu upp släkten i mindre grupper. Det hela fungerade bra och jag hade tagit god tid på mig under eftermiddagen till att fixa i ordning maten och att duka, allt för att undvika stresspåslag. Så när gästerna kom, så kunde jag direkt efter maten, bara koppla av för då tog maken och svärmor hand om köket.

Januari 2005 vecka 3

Denna vecka har vi bott i ett kaos. Vi har haft målaren här, som har tapetserat om vardagsrummet och målat om i kök och hall. En renovering som jag sade ifrån om när vi flyttade in, för då hade jag inte tid att ha någon målare här. Jag hade fullt upp med jobb och vår inflyttning var då tvunget att gå snabbt.

I tisdags var jag på Rehabmöte med FK, Essie, Marianne och Camilla. Jag be-
rättade hur mitt mående påverkades negativt av arbetsträningen och hur jag har det nu och hur jag själv vill gå vidare med min plan. Jag fick både gehör och stöttning för detta och jag ska fortsättningsvis få träffa Marianne. Vi har hela tiden hushållat med de timmar hon och jag haft, mår jag bättre så glesar vi ut träffarna och har jag mått pyton, så blir de tätare besök. Just nu träffas vi en gång i måna-
den. De korta Internetkurser som jag ska försöka att klara av efter min fysikträ-
ning, står jag för själv. Vi bestämde att vi ska ha ett nytt möte i maj och se hur det gått.

Under fredagen blev målaren klar och vi skulle ställa hemmet i ordning. Jag gav mig på att tvätta dörrar och skåpsluckor i hallen och köket, och sätta upp gar-
diner i köket. Medan maken putsade fönster, damsög och skurade golven och möblerade vardagsrummet. Vaknade tidigt på lördagsmorgonen med hjärt-
klappning och stresspuls och kunde knappt röra mig, hade ont så gott som överallt. Maken tyckte synd om mig när jag försökte att linka mig fram mellan rummen som en gammal åldring. Så när han var iväg och handlade så köpte han med sig en bukett blommor till mig. Gav mig trots allt på att stryka panel-
längderna till vardagsrummet och sätta upp dem, men sedan var det platt fall i soffan och där tillbringade jag hela dagen och kvällen. I dag är det som väl är lite bättre med värken, tar mig fram lite bättre. Vi har fått de sista sakerna på plats, tavlorna och prydnadssakerna i bokhyllan. Vi är båda i jättenöjda över resultatet och ska nu ta oss en kopp kaffe och koppla av och bara njuta.

Januari 2005 vecka 2

Det är mycket som har rört sig i huvudet de sista veckorna. Funderingar över framtiden, om hur jag ska gå tillväga för att åter komma tillbaka till arbetslivet. Jag har ältat fram och tillbaka och tillsist efter mycket vånda, oro och ilska kom-
mit fram till en plan som jag ska presentera på Rehabmötet nästa vecka. Det har hela tiden varit så att jag under mina bakslag tillsist blir så arg att befinna mig i denna situation och den ilskan ger mig en skjuts framåt till att fatta beslut. Efter-
som min handläggare på FK inte tyckte att jag behövde ha så bråttom med att arbetsträna, så har jag nu tänkt om lite. Jag ska börja med att träna upp min fysiska förmåga under de närmaste tre månaderna. Har bett maken att vara min coach nu när han är arbetslös, så att jag kommer igång med styrketräning.

Jag behöver någon som håller koll på mig, då jag har svårt att bromsa mig själv utan drar igång i tron på att detta fixar jag nu och sedan slutar det med platt fall. Ska även igång med bassängbadet, min remiss ligger där och väntar. Jag ska fortsätta med mitt grafikskapande, det får mig att må bättre och det ger mig energi. En annan positiv inverkan är att det sänker min stresspuls till normal-
läge. Hoppas sedan att jag fått igång kroppen och orken, så pass mycket att jag sedan kan närma mig några kortare Internetkurser. Fungerar det, då ska jag se om jag kan hitta en lämplig vidareutbildning. Haft en träff med Marianne och gått igenom hur de sista veckorna varit och hur mina tankar går nu. Fick tips om en skola, som jag ska kolla upp.

I lördags var jag social, behöver få vara det ibland, även att det kostar på. Vi, våra vänner, mina föräldrar och syskon med respektive hade hyrt skjuthallen för att ha lite tävling på skoj. Efter det, så gick vi till Jannis och tog en pizza. Det är alltid lite bökigt för mig, när det blir för mycket surr och intryck, så jag triggar igång med oro, hjärtklappning och stresspuls. Men jag går ifrån i mellan varven, söker tyst-
naden och djupandas. När vi kom hem sedan, så var jag helt slut och ångesten bubblade upp när jag skulle sova. Tillsist somnade jag och jag sov så gått som hela söndagen också.

Januari 2005 vecka 1

Denna vecka har varit lite upp och ner. Nu när maken är hemma, så har det blivit lite ändringar på rutinerna,och då kör det ihop sig lite för mig. Jag har ju varit van att gå lulla i min egen takt, utan att behöva ta hänsyn till någon under dagarna. Men det positiva är att jag har fått en promenadkompis och att vi nu kör varannan dag på matlagningen. Oron och ångesten har mattats av lite, men jag har fortfar-
ande lite knöligt med sömnen och värk i kroppen.