December 2004 vecka 53

Årets sista vecka och min mans sista arbetsvecka. Han är fr.o.m. den 1/1 för första gången arbetslös i sitt liv, då Electrolux lägger ner här i stan. Men vad är det om man ställer det i proportion till katastrofen i Asien? Inte mycket! Vad är mina egna problem i jämförelse med detta? Ingenting! Vi har våra liv. Vi har mat. Vi har kläder. Vi har tak över huvudet. Vi har varandra och vi har våra anhöriga och våra vänner i behåll. Följer nyhetsrapporteringen och försöker att ta in det hela, men det är så stort och så ofattbart. Med anledning av detta, så utesluter jag denna vecka att skriva om mitt eget mående för det verkar så banalt i detta sam-
manhang.

December 2004 Vecka 52

Fick tag i min handläggare på FK och berättade hur dessa fyra veckors varit och att det inte fungerade för mig utan att jag bara har mått sämre och sämre. Hon sa, se det inte som ett misslyckande, utan du har testat på och det fungerar inte nu och då vet du det. När jag sa att jag ville se mig om efter något nytt på nya året, där jag inte hamnar i ren produktion, så tyckte hon att jag inte skulle ha så bråttom med ny arbetsträning. Men nu först ska jag se till att komma på fötter igen.

Har småplockat lite hemma i lugn takt, och fått upp lite julsaker. Jag gör inte så stor affär av julen, den blir ju av i vilket fall som helst. När min dotter växte upp, då var det mera pyssel här hemma. Det bakades, koktes knäck, gjordes ischoklad, konfekt mm och sedan skulle all julmat fixas till julbordet. Nu kokar jag bara jul-
skinka och sedan är det bra. För maken och mig, räcker det med ett julbord på julaftonen, han är diabetiker och ska inte äta sådan mat egentligen. Julaftonen tillbringar vi alltid hos någon i släkten och i år var vi hos min ena bror och då har vi knytis. Sedan jag insjuknade, så har släkten varit så gulliga och tagit hänsyn till det och gett oss något lätt. I år bestod det av att stå för den stekta prinskorven och rökt Onsalakorv.

Men traditionsenligt så går jag upp först på julaftonen och kokar risgrynsgröt och till det blir det skinksmörgås, sedan väcker jag maken och i år var Annie och Tony hemma, vilket var jätteroligt. Hon har nämligen jobbat tre jular på rad. Vi smygstartade med lite julklappsutdelning till gröten och delade ut de julklappar som maken och jag köpt till Annie, Tony och varandra. Utav maken fick jag en ny morgonrock, som ar jätteskön.

December 2004 Vecka 51

Värken i kroppen har sista tiden bara blivit värre och värre och det samman-
taget med mina stressreaktioner i trädgården och den malande oron som återigen har kommit tillbaka har verkligen sänkt ner mitt humör. Känner mig ledsen och uppgiven, och förbaskat besviken att återigen har fått ett bakslag. Hela hösten har gått uppför hela tiden och jag trodde själv att jag var stark nog att klara av arbetsträningen i trädgården. Men steget från trädgårdsrehabili-
tering till arbetsträning i trädgårdens produktion, har varit för stort för mig. Jag var i trädgården under måndagen, men kom hem helt slut och med malande värk och med mycket tankar i huvudet om vad jag håller på att utsätta mig för. Grubblade hela tisdagen och kom tillsist fram till att jag måste bryta arbets-
träningen, så att jag inte rasar ännu längre ner. Onsdag - fredag, försökte jag bara att vara, förutom att jag träffade både Marianne och Essie och berättade om mitt mående och mitt beslut. Nu framöver gäller det att vila och ta hand om mig på alla sätt och vis, så att det vänder uppåt igen. Jag har även sökt min hand-
läggare på FK, men hon är på tjänsteresa, så jag får ringa nästa vecka i stället.

Så står julen in för dörren, maken och jag hade bestämt att handla tidigt på sön-
dagen, men han såg att jag inte mådde så värst, så han föreslog att han skulle sköta inhandlingen av en del julklappar själv, så att jag istället fick ta det lugnt hemma. Han är guld värd och jag är oerhört tacksam för att han finns vid min sida. Han har förmågan att läsa av mig, så jag behöver inte tala om för honom hur jag mår, för det ser han.

December 2004 Vecka 50

Måndagen var en pärs och jag på väg att åka hem ifrån trädgården. Orken tog tvärt slut och sedan kom stresspulsen, hjärtklappningen och ångesten. Blir ledsen, tycker att allt är pest och pina. Varför klarar jag inte..., varför orkar inte jag...Förr minsann....Ska det aldrig ta slut.... Funderar mycket på vad ska jag göra i framtiden. Putsa hyacinter?

Jag sa åt personalen att jag går och sätter mig ett tag för och hämtar andan för jag är slut. Hon frågar om jag tycker att de kör med mig. Nej, nej. Det är jag själv som kör med mig själv, svarar jag. För det är det! Det är jag som ställer krav på mig själv. Hur tusan ändrar man en prestationsmänniska till att sluta prestera på ett jobb? Hemma fungerar det bra, där kan jag lägga band på mig och känna efter vad jag orkar och ta mina pausar. Onsdagen fungerade bättre, men fre-
dagen då var jag där igen med stresspuls, hjärtklappning och ångest.

December 2004 Vecka 49

Natten till måndag, var en riktig knölig. Jag låg vaken i stort sett hela natten, för jag hade ont i ryggen. Så framemot morgonkvisten föll jag i sömn och var sedan skit slut när maken väckte mig. Jag bad att få sova en timma till och han ringde sedan från jobbet och väckte mig. Men jag var bortom all hjälp, kände att idag är det sängen som gäller och inget annat. Så jag fick ringa återbud till trädgården. Onsdagen och fredagen avlöpte ungefär lika som förra veckan. Min arbetstera-
peut ringde hem till mig och frågade hur jag hade det. Hon påminde mig åter-
igen att det är viktigt att jag använder stoppuret. Jag har mer oro och värk i kroppen och framförallt på kvällarna, vilket också har gjort att jag nu igen har fått svårt att somna på kvällen. Likaså har muskelryckningarna kommit tillbaka igen och det tycker jag inte om.

November 2004 Vecka 48

Jaha, första veckans arbetsträning är avverkad. Den har mest bestått i att plan-
tera lökar och putsa hyacinter. Personalen är jättegullig, insisterade på att jag inte behövde lyfta de tunga lådorna, men jag är envis och vill försöka själv. Har fått order om att använda mitt stoppur och arbeta 30 minuter och sedan ta paus, men jag har svårt att komma ihåg den. Så första dagen, körde jag på i en timme och sedan tog det tvärstopp och jag triggade igång med stresspuls och hjärt-
klappning. Fick ha en överläggning med mig själv om att försöka att bromsa tempot, för annars skulle jag inte reda ut mina tre timmar.

Jag har alltid varit en person som har varit van med att kunna hugga i när det behövs och detta sitter i min ryggrad, så jag har jättesvårt att lägga band på mig och ta det lugnt. Allra helst när jag jobbar ihop med andra. Onsdagen var i stort sett likadan och jag kom hem helt slut. Somnade och vaknade efter ett par tim-
mar av telefonen. Det var maken som undrade vad jag gjorde för det hade gått fram rätt många signaler innan jag hörde den. -Jag sov, för jag är helt slut i kroppen, svarade jag. Han undrade om det var något han skulle köpa hem på hemvägen. Tordagen, kände mig mycket mör i kroppen när jag vaknade och även ganska nedstämd. Jag blir det när orkeslöshen blir påtaglig för mig. Så jag sov mycket under dagen och där i mellan analyserade jag mig själv och mitt beteende. Om jag ska klara av detta, då får jag verkligen lära mig att lägga band på mig själv annars kommer det att gå åt fanders. Fredagen fungerade bättre, arbetet bestod i att putsa av hyacinters och jag arbetade själv. Till skillnad mot de två första dagarna använde jag klockan och tog mina pausar och min fikarast, så när jag kom hem så var jag rätt nöjd med mig själv.

November 2004 vecka 47

Under veckan så har sjukgymnasten fixat till låsningen i min rygg. Får ta det lite varligare framöver. Jag har länge haft önskemål om bassängbad för min värk och för att få igång kroppen på ett snällt sätt, och sjukgymnasten skulle genast skicka iväg en remiss, så att jag får börja på det. I fredags var det sista gången jag deltog i trädgårdsrehabiliteringen och vi hade lite avslutning med kaffe och räkmacka. Jag är oerhört tacksam att jag har fått denna hjälp och jag önskar att alla utbrända själar, skulle ha samma möjlighet för det har verkligen varit läk-
ande att vistas i denna gröna miljö.

Den arbetsträning med hemsidor som jag började med i oktober, har jag fått lagt på hyllan, då det blev som ett STORT krav på mig och det gav mig flashbacks. Körde helt ihop sig, när mailen började dyka upp och jag var tvungen att prestera svar. Kroppen reagerade med hjärtklappning, oro och värk. Ser det dock inte som något negativt, utan mer som ett konstaterande att jag har en bit kvar i till-
frisknandet innan jag är fit for fight. Det var ändå bra att testa vart mina gränser går. Men det känns i alla fall som jag tar ytterligare ett kliv närmare målet frisk nu när jag går över till arbetsträning i trädgården, vilket jag tror kommer att fungera mycket bättre för mig.

Jag tycker att jag undan för undan lär mig att hantera mitt mående bättre, gen-
om att jag hela tiden parerar mina aktiviteter med vila och att känna in vad krop-
pen vill och inte vill. En annan sak är att jag också blivit mer social igen, vilket jag också ser som ett steg i rätt riktning. Det är skönt att jag har återfått förmågan att orka engagera mig i andra igen. Efter drygt två års eremitliv, så har jag nu mer ork och lust över till att träffa andra. Även att en kväll med goda vänner tär på min energi, så att jag är helt utslagen dagen efter, så är det värt det någon gång i mellan varven.

November 2004 vecka 46

Att få igång en otränad kropp fick ett abrupt slut på onsdagsmorgonen, då det låste fast sig i mellan skulderbladen. Fick världens värk och kunde inte ta nor-
mala andetag i stående eller sittande ställning, så det blev platt fall i sängen på värmedynan och trädgårdsrehabiliteringen inställd både onsdag och fredag. De värsta smärtorna lade ner sig mot slutet av veckan, känns nu mest när jag rör vänsterarmen och det är skönt att jag kan andas normalt igen. Ska ringa sjuk-
gymnasten på måndag, så hon får dra mig tillrätta.

Fick klartecken från Mariebergs Trädgård att jag får arbetsträna hos dem.

November 2004 vecka 45

Jag har kommit igång med min stavgång denna vecka och det känns skönt. Går nu de tre dagarna jag är i trädgården med en gång när jag vaknar på morgonen, en vända på 30 minuter i stan. Tisdag och torsdag på eftermiddagen ute på Gränsö och då blir svängen lite längre. Hade lite svårt först med koordinationen, men det börjar ge med sig.

Ett nytt rehabmöte har vi haft denna vecka. Då var hela teamet jag har runt mig med dvs. min läkare, Marianne, Camilla från trädgårdsrehabilteringen, Essie och min handläggare från Försäkringskassan. Essie min arbetsterapeut pre-
senterade sin rapport över mina kvarstående problem och min arbetsförmåga under trädgårdsrehabiliteringen. Jag fick sedan själv berätta om hur mitt må-
ende och hur situationen ser ut för mig nu och de andra gav också sin syn på saken.

Eftersom min trädgårdsrehabilitering snart lider mot sitt slut, så la jag och Essie fram mitt förslag om att få testa att arbetsträna på Mareibergs Trädgård. Då det just i dagsläget är omöjligt för mig att arbetsträna med mina befintliga arbets-
uppgifter, eller på ett ställe där man har en hög belastning och arbetar mot stoppdatum, så tror jag att detta kommer att fungera bättre. Jag känner att jag vill testa mina gränser och fortsätta att ha lite rutiner omkring mig. Ett litet orosmoln föll bort, då jag fick reda på att jag har tid kvar med Marianne. Jag har varit lite rädd, för vad som skulle hända om hela teamet runt mig försvann på en och samma gång. De har ju varit min stora trygghet nu i drygt två års tid. Och inte bara för mig, utan även maken sa att det har känts tryggt för honom, att veta att jag har detta team omkring mig. Innan mötet avslutades, så bestämdes en nytt rehabmöte efter årsskiftet för att följa upp hur arbetsträningen går. Jag ska börja med samma tider, som jag har i trädgårdsrehabiliteringen dvs 3 tim/3 ggr i veckan.

I trädgården, så har jag denna vecka gjort gravdekorationer till några av släktens gravar. Blev faktiskt riktigt nöjd med dem och jag tycker det är kul att få pröva på olika saker där.

Oktober 2004 vecka 44

Jag fick lova maken att kontakta min läkare och ta reda på varför jag nu i nästan tre veckor har haft attacker med extraslag. Sagt och gjort, fick en tid hos min läkare som kunde konstatera att det var som jag själv misstänkte, det hör ihop med tillståndet. Denna vecka har jag tagit hand om mig bättre och muskelvär-
ken och oron har mattats av. Jag har länge funderat på att börja med stavgång, och tog mig under veckan iväg till Apoteket för att inhandla ett par sådana och en stegmätare. Stavarna fanns inte i lager, så jag var tvungen att beställa ett par och jag får dem om ett par dagar. Har bestämt mig för att lägga in stavgång direkt på morgonen när jag vaknat. Fått ett par varnande fingrar om att jag måste ta det lugnt med min stavgång och inte dra upp tempot för snabbt, så att jag gör det till en prestation. Fördelen för mig är att jag klarar inte av att gå för snabbt, har varken kondition eller ork att dra på.

Det lider mot trädgårdsrehabiliteringens slut, jag har tre veckor kvar, så Essie och jag har träffats och pratat om vad som ska ske efter den och nästa steg är att denna ersätts med arbetsprövning. Jag har själv under de senaste veckorna funderat över vad som ska hända härnäst och har mer och mer kommit till in-
sikt med att jag vill arbetspröva i trädgården. Så Essie ska nu kolla upp om träd-
gården tar emot mig. Jag kommer inom kort även att skrivas ut från Lotsen, men innan dess så ska det var klart med arbetsprövning. Mitt mående har sedan sommaren mer och mer stabiliserat sig och jag känner mig mer och mer balan-
serad, lugn och närvarande i nuet. Bortser jag från mina kognitiva problem och att jag hela tiden måste planera mina dagar efter dagsformen och alltid måste överväga mina aktiviteter och alltid parera dem med pausar och vila för att undvika ångest och panikattacker, så mår jag ändå rätt så bra gemfört med tidigare. Jag gör mina tillbakablickar och jämför i mellan varven hur jag mådde i våras, förra hösten, första året mot hur jag upplever mitt mående idag och jag kan se att det är otroligt mycket som har hänt med det. Jag medicinerar fort-
farande, men ska se när jag har kommit igång med arbetsprövningen och att det funkar, om jag kan börja att trappa mer min Remeronbehandling från 45 mg till 30 mg.

Oktober 2004 vecka 43

Jag ville så gärna testa om jag klarade av att fylla upp tisdagen med 3 timmars arbetsträning, men har nu insett att detta var lite för tidigt. Min kropp reagerade omedelbart med muskelvärk, inre oro och hjärtklappning och jag får titt som tätt attacker med av extraslag, vilket jag aldrig tidigare har upplevt. Det är jätteläskigt, men jag tror att det beror på tillståndet och att jag utsatte mig för att ta bort tis-
dagens återhämtning för mitt hemsideprojekt. Pratade med Essie om att jag var tvungen att ha tisdagen för fri för detta, men att jag vill fortsätta med mina hem-
sideprojekt. Fast att jag gör det när jag känner att jag har ork och lust. Precis som jag gör med skrivandet på denna hemsida. Fick upp ögonen på mitt bete-
ende, för att orka prestera på tisdagen, så tog jag bort saker som får mig att må bra. Slarvade med promenaderna och tog bort mitt grafikskapande, för att jag inte hade ork över till det. Promenaderna är A och O och just skapandet av bilder har jag märkt sänker min stresspuls till en normal nivå.

Oktober 2004 vecka 42

Denna vecka har jag tagit avsked av cybervännerna på Utbrändhetshjälpen. Där jag har mött många fantastiska människor som har stöttat mig när allt var som svårast, gett mig råd, förmaningar mm. Nu känns det som att jag har hittat både styrka och inre balans, när den depressiva biten är borta från mitt mående, och att det är dags för mig att vandra vidare mot mot målet frisk. I trädgården så har jag denna vecka fått gräva ett par gånger i mycket korta pass om 10-15 minuter per gång. Det är på gränsen till vad jag har ork till att klara av. Men min kropp måste igång och jag har bett att jag ska få fortsätta att ta korta grävpass, de dagar jag är där och när vädret tillåter det, för dessa dryga två år har verkligen satt sina spår.

Oktober 2004 vecka 41

I trädgården så har jag denna vecka utöver lite omplanteringar och arbete med att göra en krans av eteneller agerat snickare, och det var jättekul. Så här har det sågats, borrats och skruvats ihop en kombinerad arbetslåda/bänk efter egen snilleblixt, om att det skulle vara bra att ha all jord i lådan och en skiva över som arbetsbord. Jag har också satt igång min sk. arbetsträning med hemsidor. Tis-
dagens arbete funkade bra i både upplägg och med paus. Min kära Outlook meddelar mig var 30:e minut att nu är det paus. Det som knökade till sig lite var att min eftermiddagssömn spökade under veckan, då det blev lite ommöblering i mitt schema och en återhämtningsdag rök. När jag inte får min vila blir min or-
keslöshet mer påtaglig och då tar det plötsligt tvärstopp. Detta resulterade också i att jag i fredags hade fått tillbaka oroskänslan och muskelvärken i kroppen. Har stressat av med att skriva av mig här nu under helgen och vilat i mellan varven och idag söndag, så känner jag mig rätt så tillfreds med måendet igen. Får se hur det går framöver, men funkar det inte, så är det bara att backa lite.

September 2004 vecka 40

Denna vecka har jag bjudit en utav mina kollegor från Bostadsbolaget på lunch här hemma. Det var jätteroligt att träffa henne igen för det var länge sedan. Har sedan jag började skriva på min hemsida tänkt på att försöka att ta mig dit och hälsa på dem, för det är så länge sedan. Men tyvärr, så har det varit motigt, men jag ska försöka framöver. Essie och jag har också haft ett möte om framtida steg mot arbetsträning. Som det inte gick att ordna på det sätt som jag tänkt mig, så har vi nu kommit överens om ett annat sätt. Jag utökar en dag till med tre timmar och den dagen sitter jag hemma och jobbar dels med en hemsida för en web-
bring om stressidor på nätet och dels att göra ett förslag på en annan hemsida. Då får jag träna mig i att ta paus, lägga upp mitt arbete själv och samtidigt att träna mig i att jobba lite professionellt. Genom att kontakta både privatpersoner, företag och organisationer via mail om de vill ansluta sig till webbringen. Jag har även bett Camilla och Essie att jag ska få gräva lite i trädgården, känner att jag har massor med muskler som behöver få sig en omgång.

September 2004 vecka 38

Denna vecka har jag tillsammans med Essie fått läsa min journal och fått kopior på daganteckningar, för att kunna få en komplett bild över mitt mående när det var som sämst och min väg tillbaka. För mitt tidsbegrepp finns inte och jag har många minnesluckor. Anledningen till att jag ville ta del av dessa är både för att kunna komplettera mina egna dagboksanteckningar med tiden, då jag inte ork-
ade skriva. Men också att sluta cirkeln själv genom att gå igenom vad som har hänt from augusti 2002 tills nu, det känns viktigt för mig.

I trädgården väljer jag själv mina arbetsuppgifter och sätter ihop veckans plane-
ring utifrån en lista med aktiviteter. Oftast går det bra, men jag har lite svårt med att jag glömmer att ta paus i mellan varven och då slutar det med att mitt tempo trissas upp och sedan triggar jag igång. Nu har jag åter fått stoppuret till hjälp, då jag har svårt att avbryta mina sysslor i mellan varven.

Jag har också träffat Marianne och hon hade kollat upp om det fanns möjlighet för mig att få testa på att arbetsträna på det stället hon kände till. Men tyvärr, så var det inte lämpligt, då de har ett mycket högt tempo där. Det är inget som jag kan utsätta mig för just nu, då jag inte klarar av att utsättas för den minsta stress.

Jag har nu mycket mer energi och jag har fått mina känslor tillbaka av att både kunna känna glädje och ilska, vilket jag ser som mycket positivt. För att se om mitt förbättrade mående även gav utslag på de tester jag fick göra under utred-
ningen på Lotsen, så har jag denna vecka fått genomgå dem igen. Testerna verifierade att min depression som även har varit en del av mitt tillstånd var borta och att mina kognitiva besvär har minskat, men det är fortfarande än bit kvar. Så kuratorns uppmaning var att bara jag tar det lugnt och försiktigt, så kommer jag dit hän.

Augusti/September 2004 vecka 36

Jag är åter igång med min trädgårdsrehabilitering och har denna vecka även cyklat dit två gånger. Ett mål som jag satt upp i våras det var att jag så småning-
om skulle ha så mycket ork att jag skulle klara av att cykla dit och vara där mina timmar och sedan orka cykla hem. Känner mig nöjd att jag har tagit mig dit nu och att jag under min färd bemästrade min panikångest. Första gången var det knöligt, men andra dagen då hade jag cd-freestylen på mig så att jag reducer-
ade ljuden omkring mig, vilket gjorde det lättare att tala hjärnspöket tillrätta. Lugnt och fint, andas, du klarar detta.

Träffade Marianne förra veckan och vi diskuterade lite min plan på att kunna få arbetsträna någonstans där jag dra nytta av min kreativitet, typ hålla på med hemsidor o.dyl. Hon erbjöd sig att pejla läget med någon hon kände. Min läkare ringde upp mig med anledning av att jag ville ha receptet förnyat, hon ville höra hur jag mådde nu och om jag ville gå ner i styrka på min dos. Men jag vill avvak-
ta ett tag till, så att jag ser att detta mående håller i sig.

Augusti 2004 vecka 34

Har träffat min arbetsterapeut och vi planerade starten inför trädgården. Ska börja där den 30 augusti med samma tider som innan. Vi gick igenom det som jag tycker känns viktigast att träna. Att jag får träna mig i att göra val och att jag själv få göra upp en plan vecka för vecka med aktiviteter, utifrån en lista med möjliga arbetsuppgifter. Att föra dagbok över hur mitt arbete går i trädgården och att utveckla min kreativa förmåga ännu mer. Likaså att träna det jag har svårt för i småportioner. Under tiden ska jag fundera på nästa rehabiliteringssteg och när tiden känns mogen i slutet av perioden, börja någon form av arbetsträning och helst parallellt med trädgårdsrehabiliteringen.

Eftersom mitt alarmsystem i kroppen, slår bakut bara något påminner om mitt gamla jobb, så vill jag testa på något annat så länge. I dagsläget vet jag inte om jag någonsin kommer att klara av att gå tillbaka till mitt gamla yrke. Men det ger sig väl med tiden, nu tänker jag att rikta in mig på att få hålla på med grafik, hem-
sidor eller fotografering. Jag hoppas att det går att ordna, för det får mig att må bra.

Augusti 2004 vecka 33

Mitt goda humör har fortsatt och jag sitter en stund mellan varven och skriver på min hemsida och går även tillbaka och läser min historia om och om igen. Läser och gråter, skriver och gråter, men det känns ändå bra. Har börjat umgås med tanken om jag har tillräckligt med ork och balans för att ta tag i detta med vad intrångsundersökningarna åsamkade mig. Ska låta det vila i bakhuvudet tills tiden är mogen.

Sedan jag lade ut min hemsida på nätet, så har jag fått en oerhörd respons, både i min gästbok och privata mail både på sidans innehåll och på min egen historia. Det gläder mig oerhört mycket och många gånger blir jag rörd till tårar när jag läser det som skrivs. För mig har detta hemsideprojekt inte bara varit positivt som egenterapi och att få arbeta med bilder och skapande. Det ger mig ännu mer energi och tillfredställelse över utlämnandet av mig själv, när helt okända personer skriver och berättar att de själva funnit en positiv styrka, då de läst min historia och om min rehabilitering.

Ytterligare en gammal sida hos mig har tittat fram och det är lusten över att lära mig nya saker. Eftersom nu skapandet och att kreativiteten ligger mig varmt om hjärtat, så försöker jag nu lära mig att skapa grafik i PhotoImpact. Jag har hittat en PI-grupp på nätet, där vana användare lär ut från grunden.

Denna vecka har jag återigen träffat Marianne efter sommaruppehållet och fick mycket kredit. Hon tyckte att det hade hänt jättemycket med mig under denna tid och att jag jobbat med mig själv, vilket var roligt att höra. Jag berättade för henne om mitt hemsideprojekt och vad som kommit ur det och att jag även satt igång att lära mig att skapa grafik i PhotoImpact.

Augusti 2004 vecka 32

Min arbetsterapeut har ringt och meddelat mig att jag får fortsätta i trädgården och vi ska ha ett möte den 19 augusti om planering inför starten. Jag blev oer-
hört glad och lättad, för det har varit ett orosmoment för mig.

Juli 2004 vecka 31

Under makens semester hade vi planerat att åka några dagar till Vetlanda och sedan ner till Österlen. I och med att min make blir arbetslös i december, då Electrolux lägger ner, så bestämde vi att Österlen skulle läggas på hans sista semestervecka, så skulle det kanske vara lite lättare att gå tillbaka till jobbet. De tre första veckorna regnade det mycket, vilket gjorde att jag hade möjlighet att göra om min hemsida och fortsätta med att skriva fortsättningen på min historia. I och med att mycket av det har varit både smärtsamt och jobbigt att skriva om, så det har varit mycket gråtande i mellan varven, men arbetet med sidan ger mig energi och lust. Och det har varit oerhört skönt att tömma ryggsäcken och jag märker att det stärker mig. Eftersom jag fortfarande har problem med att hantera texten på bildskärmen, så har min make ställt upp som korrekturläsare.

Sista veckan på makens semester tittade solen fram och det gjorde även min förkylning, så för oss blev det inget Österlen. Men det går flera tåg. Min sommar i år har ändå varit bättre än den förra året, även om jag fortfarande är mycket be-
gränsad med mina kognitiva besvär mm., så har jag åter fått igen mitt humör att känna glädje, lust och att vissa saker är mycket roliga att göra och det betyder så oerhört mycket för mig. Det som stör mina tankar i mellan varven, det är vad som ska hända i augusti, om det blir någon mer trädgård eller inte.

Juni 2004 vecka 25

Denna vecka har vi haft avslutning i trädgården. Jag kommer att sakna den, men jag hoppas på en fortsättning, för jag är rädd att om åtgärden tas bort att jag ska backa i mitt mående. Jag har sista veckorna, vilat mer och varit mycket vaksam på min kropps signaler, allt för att undvika en ny panikattack. Ett kliv till har jag tagit, då jag har varit ute och cyklat själv, vilket jag inte ha gjort sedan i augusti 2002. När jag har ork och lust, så sitter jag och fnular med min hemsida, men har upptäckt att jag måste göra om den. I och med att jag gjort även min text i bildrutor, så har jag nästan förbrukat mina 20 Mb på servern. Då har jag inte fått med en fjärdedel ännu.

Juni 2004 vecka 23

Förra veckans panikattack skrämmer mig och rädd för att åter igen få uppleva en sådan. Pratar både med maken och min personal i om min rädsla och oro för detta. Har inte vågat ge mig ut själv på Gränsö under veckan. Vi har haft ett nytt rehabmöte under veckan och min handläggare på FK ska se om jag kan få fort-
sätta med trädgårdsrehabiliteringen efter sommaren. Rehabiliteringen där, är enligt ett program på åtta steg och just nu befinner jag mig på steg sex, så jag hoppas innerligt att jag får fortsätta, vilket också min handläggare såg som na-
turligt. Jag är så oerhört tacksam över det stöd jag har runt omkring mig, vart hade jag varit idag om jag inte hade haft det?

Maj 2004 vecka 22

Hemsidearbetet får mig att må bra, jag märker att om jag har ångest och hjärt-
klappning, så blir jag lugnare om jag sätter mig med mitt bildskapande. Har fått ihop några kapitel om min väg till utbrändheten. Jag tycker det är så roligt att hålla på med den och jag märker att det ger mig energi och lust att hålla på med färg och form. Essie och jag pratar om risken att jag sitter för långa pass vid datorn och att jag måste ta paus även om det är roligt. Ska försöka att komma tillskott med att programmera Outlooks kalender med att signalera paus var 30:e minut.

Jag åker så gott som dagligen ut till Gränsö och tar en promenad. När vädret tillåter så tar jag ryggsäcken med kaffe och smörgås och givetvis är kameran med på mina turer. Där har jag hittat mitt Kairos, där jag hämtar kraft och lugn efter min promenad. Jag njuter av att jag nu har fått förmågan att fånga ögon-
blicket just nu. Att se de nya blommorna som slagit ut längst stigen, att se svanhannarna bråka med varandra och rådjuret i gläntan mm. Jag blir glad över det jag ser och nu är det som om en ny värld har öppnat sig framför mig. Det är så färggrannt och vackert. Jag får förklarat för mig att när man varit djupt depri-
merad, så ser man färger mycket starkare och klarare efter. Innan jag blev sjuk, så vandrade jag och maken ute på dessa stigare där jag går nu, men inte såg jag detta då....

Kairos

Mitt liv är fortfarande mycket begränsat, mot det liv jag levde innan, men just nu försöker jag att inte tänka så mycket på det, utan istället fokuserar jag mig på det som får mig att må bra för stunden och gläds över de saker som jag kan göra, när måendet tillåter det. Min vila och att inte utsätta mig för mycket intryck är oer-
hört viktigt och det fick jag ett tydligt besked om under månadens sista vecka. Då jag pga. av att vår fasad renoveras, inte kunde sova på eftermiddagarna, som jag är van att göra. Det hjälpte inte att jag försökte att skärma av mig med min free-
style, ljudet från blästringsmaskinen och slagborren var så högt att det ändå hördes och hjärnan triggade på helvarv. Min trötthet och stresshormonerna byggdes upp under hela veckan.

Så när fredagen kom så blev den mycket jobbig. Den var fylld med ångest och oro både i trädgården och under resan hem, då jag med nöd och näppe tog mig hem med bilen. Skulle äta och föröka att vila lite, men det gick inte. Under efter-
middagen skulle vi ha ett avstämningsmöte med personalen i trädgården och min terapeut, inför nästa veckas rehabmöte. Normalt sätt så planerar jag inte in två aktiviteter samma dag, men denna gång gjorde jag ett undantag och jag trodde nog att jag skulle kunna klara av det. Men tyvärr, det resulterade i den värsta panikattack jag någonsin har haft.

Både maken och jag trodde att det var hjärtat. När jag helt plötsligt fick jätteont i bröstet och en jättekraftig hjärtklappning, sedan började jag må illa och känna mig matt. Och det avslutades med att jag hyperventilerade rejält, något som jag aldrig tidigare har gjort och det var jätteläskigt. Precis som om inte det räckte, så fick jag också frossa så jag hackade tänder. Maken kallade på ambulans, och så bar det iväg till akuten. Efter att jag fått legat kopplad ett tag med EKG, så kon-
staterade läkaren att detta tillhörde min sjukdomsbild, för mitt hjärta var det inget fel på. När vi senare kom hem var jag helt slut. Dagen efter berättade jag för maken att jag skämdes över att jag åkt ambulans till akuten, men han talade om för mig att det skulle jag inte alls göra, för det var helt rätt att åka dit. För hur vet man om det är allvar eller inte? Det är bättre att ta det säkra före det osäkra, sa han. Jag svarade att jag hoppades att det inte ska hända igen, för jag vill inte uppleva detta en gång till.

April 2004 vecka 18

Jag har gått upp en dag till i trädgården och kör nu 3 tim 3 ggr i veckan. Har tes-
tat på att arbeta i det stora växthuset, men det fungerade inte då det är för myc-
ket folk som rör sig där, så det var bara att backa tillbaka till det lilla. Under mina promenader i naturen har jag nu börjat upptäcka saker och jag njuter av det vackra som jag ser. Jag ser blommor i vackra färger, fåglar och rådjur. Detta gav mig idén till att köpa en digitalkamera och fotografera under mina turer. Jag märker att jag mår bra av att hålla på med mina bilder på datorn och har fått idén om att göra en egen hemsida, där jag kan lägga ut mina bilder och även skriva av mig min historia.

Jag har sedan jag insjuknade uppmuntrats att försöka att skriva av mig, men har varken orkat eller haft förmågan till att göra det. Men nu känner behov att få plita ner min historia och få ur mig allt. Det känns som om jag är på väg att ta ytter-
ligare ett steg ur denna process. Eftersom jag har problem med att hantera texten på bildskärmen, så börjar jag göra min text som små bilder i mitt grafik-
program. Där skriver jag ett par meningar i taget. Gör texten utskuren och i ett snyggt teckensnitt. Just att skapa med färg och form får mig att må bra.

Mars 2004 vecka 14

Mitt mående går sakta framåt, jag har märkt att jag blivit mer närvarande i nuet. Försöker att ta vara på och njuta av stunderna som jag mår bra. Mina kognitiva besvär mm. är ju som dom är och jag kan inte göra annat än att vänta ut dem. Under tiden parerar jag dem med vila för att orka i olika sammanhang. På in-
rådan av Marianne så har börjat att fråga mig själv vilken risk jag tar med mitt mående om jag gör den ena eller andra aktiviteten och om det är värt att ta risken. Mina promenader har jag flyttat ifrån stadsmiljön till Lysingsbadet och Gränsö för att reducera intrycken och i trädgården skärmar jag fortfarande av mig med freestylen.

Vi har haft ett nytt rehabmöte denna vecka och till det så har jag fått fylla i ett nytt självskattningsformulär och Essie konstaterar att det att en viss förbättring skett, men att jag har mycket kvar som inte fungerar. Jag fick själv beskriva hur min situation ser ut just nu och vad jag fortsättningsvis vill ha hjälp med. Det som är viktigast för mig det är att få ha trädgårdsrehabiliteringen kvar och att få ytterligare samtal med Marianne. Jag blir tillfrågad om jag kan tänka mig att gå upp en dag till i tid i trädgården och ska fundera över det. Min handläggare från FK, föreslog må, ons och fre, så att jag får dagar för återhämtning i mellan.

Februari 2004 vecka 5

Jag har börjat att läsa böcker igen och det känns jättehärligt att nu kunna kon-
centrera mig på texten och ha behållning av en bok. Dock har jag fått begränsa mig till 15-20 minuters, läsning per dag. I trädgården har vi blivit lite fler deltag-
are, vilket har gjort att jag har fått tagit med mig cd-freestylen, och skärmat av mig med lugn musik. Jag har svårt när det blir för mycket intryck, folk i rörelse och surr omkring mig. Har hittat en syssla som jag fångar min koncentration, näm-
ligen frösättning. Lite komiskt, innan jag blev sjuk, så avskydde jag monotona arbeten, men nu mår jag bra av det.

Mitt mående går upp och ner, men jag tycker att jag nu hittat ett normalt liv mitt i tillståndet och efter att min läkare sa att jag fick räkna med minst ett år till, så vet jag vad jag har att rätta mig efter, och på något sätt har det nog hjälpt mig att acceptera läget. Jag har fortsatt med mitt vara-snäll-emot-mig-självprojekt, som ytterligare har fyllts på med mera vila och att inte boka in mer en aktivitet om dagen. Jag har lärt mig att panikångesten blir värre om, jag är trött.

Januari 2004 vecka 3

Jag har åter börjat i trädgården och det tycker jag är skönt. Fast jag även där har det lite jobbigt mellan varven, så känner jag ändå att jag med små kliv har tagit mig en bit framåt. Men jag är frustrerad över att det går så långsamt, jag vill så mycket när jag känner mig lite bättre, men sedan har jag ingen ork. Och mitt mående svänger snabbt upp och ner. Vi har haft ett nytt rehabiliteringsmöte denna vecka. Jag berättade för dem om den frustration jag känner för att allt går så långsamt och hur mitt mående hela tiden går upp och ner. Min läkare sa att jag får räkna med att det tar minst ett år till innan jag är återställd. Hon förklarade för mig att det vore lämpligare att jag blir överflyttad på sjukbidrag på ett år. Då hon bedömde att min sjukdom har ett långdraget förlopp och att jag behöver fortsatt rehabilitering under avsevärd tid, lämpligen med trädgårdsrehabilitering.