December 2003 vecka 52

Måndagen så var det den sista gången på den Basala Kroppskännedomen. Det har faktiskt varit väldigt nyttigt att få pejl på vart jag har kroppen. Maken och jag tog delade upp julhandlingen i små portioner och tog det på tider då det var minst folk. Jag tyckte ändå att det funkade bra just då, dock avslutades julafton-
ens kväll med svår ångest, sedan vi varit hela släkten hos min systers svärmor. Jag har inlett mitt vara-snäll-emot-mig-självprojekt med att köra ett yogapass varje dag och ta en daglig promenad. För att slippa de värsta intrycken, så pro-
menerar jag nu antingen tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Har fått stick-
lust, så jag har inhandlat garn och börjat att sticka en tröja till mig själv. Inte helt lätt, men med pennans hjälp och med stor envishet traglar jag framåt stickar, räknar, repar, stickar, räknar, repar.

December 2003 vecka 51

Måndagen började bra, men avslutades med en djävulsk natt med svår ångest. Det slutade med att jag blev fly förbannad på den och bestämde mig för att nu får det vara nog. Jag funderade över mina bakslag och varför jag hela tiden åkte på pumpen och över min ångest och jag funderade på Mariannes och mina diskus-
sioner. Det började klarna för mig och jag insåg själv hur självdestruktiv jag var. Så fort jag hade en gnutta ork och energi, så gick jag på i mitt gamla invanda beteende. Allt ska ske snabbt och på en gång och så blir det helt kaos efter.

Jag brottas med min panikångest, har ett rent helv-te att vistas ute. Under mina promenader känner jag att jag själv jagar mig fram med kniven under strupen. Jag vräker i mig massor med choklad och Coca Cola för att döva min ångest och sorg över att jag inte fungerar som förr. Jag tyckte innan att jag var snäll emot mig själv, men insåg nu att det var endast i korta ögonblick jag var det. Jag styr på i 120 och ångesten och oron håller mig fången. Hjärnan går på högvarv hela tiden, vilket medför att jag hade svårt att koncentrera mig och ljudkänsligheten håller ibland på att göra mig knäpp. Jag vill inte ha det så här längre. Nu får det vara nog!!!!!! Ångesten ska inte styra mitt liv utan jag vill själv ha kommandot över det.

När denna pollett ramlade ner, kände jag mig lugn och bestämde mig för att nu ska jag själv vara herre över mitt liv och i morgon återta kontrollen och verkligen vara snäll emot mig själv för då tror jag att tillfrisknandet går fortare. Sedan som-
nade jag gott. När jag vaknade på tisdagen, så kände jag mig ändå pigg fast jag inte sovit många timmar. Det kändes skönt att känna att det finns lite djä--a anammat i mig.

Så var jag nu framme vid den sista veckan i trädgården. Tiden har gått jättefort. Denna vecka har jag både skolat in plantor och flyttat och packat upp julstjärnor och placerat ut dem i ett växthus. Jag tar upp med Essie om möjligheten till att få fortsätta i trädgårdsrehabiliteringen efter jul för det vill jag gärna. Jag har mått bra av att ha lite struktur omkring mig, och få göra något som jag trots tillståndet klarar av att göra. Det bestäms att vi ska starta efter jul, men FK bestämmer om det sedan blir någon fortsättning.

December 2003 vecka 50

Vi håller på med att plantera julgrupper i trädgården. Det funkade bra på tis-
dagen då jag hade en given mall att gå efter, det var så kul att jag hade svårt att bryta när äggklockan ringde för paus efter en halvtimme. På torsdagen var det nästan tvärtom, då kunde jag hålla koll på klockan, men hade svårare med att göra julgruppen, då det inte fanns någon given mall för den. Annars har veckan varit ganska bra.

November 2003 vecka 46

Måndagsmorgonen så var jag hos frissan. Där triggade jag igång ordentligt, men väl hemma så hade det lagt ner sig efter ett par timmar. Sedan var det dags för nästa omgång, då jag var på Basal Kroppskännedom. Där fick jag gå ut en stund för mig själv. Tisdagen var jättejobbig, klappade ihop i trädgården, fick en panikattack och började storgråta, blev kallsvettig, darrig och fick ont i bröstet, då jag skulle välja mellan olika löksorter i en katalog och sedan ta fram dem till en plantering. Klarar inte av när jag ska göra val i olika situationer och när jag kän-
ner press på mig att göra det så blir det ännu svårare. Essie och jag gick ut på en promenad. Jag hatar när jag inte klarar av sådant som förut varit så själv-
klart. I trädgården har jag nu utökat tiden med en timma. Kom sedan hem helt färdig, sov till halv fyra.

Onsdagen så hade jag sovmorgon, mår lite bättre idag. På eftermiddagen åkte jag ut till Lysingsbadet och gick en sväng. Reflekterade över måndagen och tisdagens händelser. Torsdagen så gick et bättre i trädgården. Camilla valde åt mig. Sov en timme på eftermiddagen innan jag lagade middag och efter det så tog jag det bara lugnt. På fredagen städade jag lite på förmiddagen. Min dotter kom hem med sin sambo och barnen. Barnen är jättegoa, men det var full fart på dem och det slutade med att jag triggade igång, så jag fick gå och lägga mig. Efter att ha fått vila en timme, så lagade jag lite middag åt oss. Satt sedan och småpratade om ditt och datt.

Oktober 2003 vecka 44

Mående har varit ganska hyfsat, hjärnan triggar i mellan varven, men det funkar hyfsat om jag jämför med hur jag mådde för någon månad sedan. Trivs jättebra i trädgården, även om det naggar på min energi, så att jag får sova 1-2 timmar när jag kommer hem. Jag har gjort ett jättefint arrangemang till vardagsrumsbordet. Har fått lusten tillbaka att laga god mat och fredagskvällen är nu vigd till en god middag, som varken jag eller maken har ätit förut. Det blir verkligen en härlig upplevelse både för smak-, syn- och luktsinnet. I lördags så var jag även med och bowlade. Fick ta mina pausar och gå undan från de andra i mellan varven. Det blev lite för mycket intryck så hjärnan triggade, men ändå är jag nöjd att jag kunde delta.

Oktober 2003 vecka 41

Mående har gått upp och ner denna vecka. Tisdagen i trädgården så speedade hjärnan på högvarv hela tiden och oron malde inom mig. Vi var ute och gick en promenad och när jag sedan kom hem, så var jag helt slut. På onsdagen så var förmiddagen okey, men sedan körde det ihop sig under eftermiddagen. Syrran har varit här och slutfört jobb. I mig blev det kaos och jag var närmast i upplös-
ningstillstånd. Glömde fisken på spisen, så den brändes. Ångesten var så job-
big, så jag fick knappt i mig någon mat. Somnade sedan under filten på värme-
dynan.

På torsdagen var jag så ångestfylld när jag kom till trädgården att jag darrade i hela kroppen. Vi pratade om skam och skuld och jag fick jag en rejäl adrenalin-
kick, då jag berättade för dem om intrångsundersökningarna jag utsattes för och den kränkning jag upplevde/upplever. Essie och jag gick ut och gick efter det så att jag lugnade ner mig. Ångesten gav med sig och när vi återvände så plante-
rade jag lökar. När jag kom hem sov jag hela eftermiddagen. Fredagen var lugn, då fixade jag lite hemma i lugn och maklig takt.

September 2003 vecka 39

Denna vecka så har jag börjat i trädgårdsrehabilitering. Jag ska vara där tisd och torsd mellan 10-12. Första dagen var jättejobbig, då vi startade med en presen-
tationnsrunda tillsammans med personalen på Mariebergs. Första stunden gick bra men sedan började ångesten och hjärnan var snabbt uppe på högvarv. Fick gå ifrån flera gånger. Efter det så åkte vi iväg en bit med bil och vandrade ute i naturen. Det var skönt att komma ut i friska luften, men jag fick hela tiden foku-
sera mig på att detta skulle jag klara av. Min hemfärd blev sedan jobbig, orken var helt slut och hjärnan surrade. Sov sedan ett par timmar, men kunde trots det inte ta mig iväg till affären. Torsdagen gick mycket bättre, vi hade diskussioner om tisdagens upplevelser. Sedan tog vi fika med oss och åkte ut i naturen. Nya vägar, nya intryck, men riktigt skönt.

September 2003 vecka 38

Essie (arbetsterapeuten) och jag har denna vecka varit på studiebesök vid Mariebergs handelsträdgård, där trädgårdsrehabiliteringen ska vara och jag har också träffat Camilla som bedriver trädgårdsrehabiliteringen. Utav Essie fick jag också instrumentet "Min mening", ett självskattningsformulär att fylla i till nästa vecka. Jag har också varit på biblioteket och lånat Daisy Talböcker efter att en kollega tipsade mig om att många bra böcker finns inlästa på cd-skivor. Hittade bl.a. en bok av Bosse Angelöw, som heter Att hantera stress och möta föränd-
ringar.

Augusti 2003 Vecka 35

Jag mår lite bättre. Har under de sista två veckorna varit igång med att måla tav-
lor. Jag tycker det är skönt, iklädd i headsetet med lugn och harmonisk musik, så växter färggranna bilder fram utan krav på att det ska bli något speciellt. Kän-
ner mig lite som ett euforiskt barn, som utbrister -Titta jag kan, titta jag kan.

Denna vecka hade vi återigen uppföljningsmöte på Lotsen med Lotsens per-
sonal och min läkare. Mitt önskemål om att få vistas i trädgårdsmiljö är spikat, så i mitten på september ska jag få börja i trädgårdsrehabilitering. Jag har sex timmar kvar på tiden hos Marianne, men vi var alla överens om att jag behöver mer samtalstid. Just nu har jag kommit in i en fas där jag har ett stort behov av att få vara ensam med mig själv och mina tankar och jag kan i mellan varven njuta av det. Kanske beror behovet både på att jag känt mig så emotionellt ut-
tömd under lång tid och dels på att jag vill skydda mig själv, från min intrycks-
känslighet. Ihop med andra, så speedar hjärnan upp på högvarv för ingenting.

Augusti 2003 vecka 33

Hos Marianne hände något positivt när jag skulle måla, så målade jag stort och med olika färger, innan har det mest varit svart. Jag blev jätteglad och detta slutade med att maken fick följa med och köpa staffli och färger. Träffade också min läkare och bad om att få höja min medicindos pga de senaste veckornas rejäla svacka och se om det kan hålla mig i schack. Vill inte ha ännu ett sådant dyk, för det skrämde mig ordentligt.

Jag har nu varit på resande fot i 1 år nästa vecka, en resa i livet till målet Frisk. I min enfald så trodde jag att denna tripp kunde göras på ett par veckor, men ack vad jag bedrog mig. Under detta år så har jag hela tiden fått tur och returbiljetter till Livsleda, Tomhet, Vanmakt, Förtvivlan, Trötthet, Gråt och Ångest och på vägen har jag flera gånger tvingats besöka det Svarta djupet. Jag ville absolut inte åka dit för det är så hemskt där och jag hoppas att jag slipper återvända ännu en gång. Som tur är så har jag stundom lyckats att få göra dagsturer till Glädje, Skratt, Energi, Livslust, Lugn och Ro, Bara Vara och nu allra senast till Kreativitet.

Nu ska jag sakta resa vidare till målet Frisk, för dit ska jag.

Skrivet av mig 14/8 2003

Augusti 2003 vecka 32

Har varit riktigt nere under isen och har knappt tagit mig utanför dörren sedan vi kom hem från semestern den 12 juli. 2 gånger har jag tvingat mig själv ut på stan och 2 gånger har jag kunnat följa med maken ut till badklipporna. Får hjärt-
klappning och tryck över bröstet bara jag kommer utanför dörren, känner tårarna som bränner och jag stålsätter mig för att inte börja storgråta, det surrar i huvu-
det, svårt att andas, kallsvetten rinner, pulsen går i taket och det knyter sig i magen.

Jag känner mig mer begränsad nu en tidigare. Ångesten blossar upp i helt nya situationer, och ibland vet jag inte vad som är orsaken. Det känns som om hjär-
nan hela tiden spelar spratt med mig. De sista tre veckorna har varit hemska och jag har haft ett riktigt bottenläge. Jag har stålsatt mig och tvingat mig ut några gånger, men blev nu återigen tillsagd att jag inte får göra det i energisvackorna. Fick träffa kuratorn på Lotsen, då Marianne har semester. Hon gav mig affirma-
tioner som jag ska försöka att använda mig av. Kuratorn förklarade att denna panikångest är sekundär och om jag tvingar mig till att göra saker, kan den förvärras så att det blir värre.

Däremot har en stor börda fallit från mina axlar, nu när jag fattade beslutet om att avveckla verksamheten i företaget och lägga bolaget vilande tillsvidare. Syrran är med på min linje. Jag har efter det vaknat två morgonar och känt att jag börjar återfå lite mer kraft. För ambivalensen över valet har tagit kraft av mig. Trots allt finns det något positivt med dessa tre veckor, då jag inte heller kunde åka ut och hämta in min post vid kontoret, fick ångest bara jag tänkte på det, så har det nog ändå hjälpt mig till att komma fram till insikt och göra mitt val.

Juli 2003 vecka 28

Maken och jag åker iväg ett par dagar, först till Annie i Vetlanda och vidare till Askersund. Skönt att träffa Annie och att komma bort från staden. Tyvärr var inte vädret det bästa, så resan avbröts tidigare än planerat. Dessutom var det bra för jag var oerhört trött när vi kom hem och har haft det jobbigt i mellan varven.

Juli 2003 vecka 27

Testade floating för första gången, men ack det blev inte vad jag hade tänkt mig när jag beställde tiden. Jag har varit som en fiolsträng rätt länge och sista tiden inte mått så värst, så mina stresshormoner var i högan sky när jag klev ner i tanken och slappna av var det minsta jag kunde göra. Jag kunde inte hålla mig kvar där inne i 10 minuter ens.

Hade ett mycket givande samtal med min terapeut. Vi pratade om mina bakslag som duggar tätt. Hon liknade mig med ett batteri som man sätter på laddning, men som jag så fort det fått en gnutta ström kopplar ifrån batteriladdaren och kör det för fullt. Vi analyserade tillsammans, vad jag har för energitjuvar omkring mig. Bland mina vänner har jag redan gjort en första gallring och det gjorde jag sista året jag innan jag blev sjuk. Jag tog då och rationalliserade bort några som jag märkte bara tog krafter utav mig.

Nu har vi hittat en annan som kanske inte är så lätt att göra sig av med och det
är min idealbild av mig själv. Gamla jaget. Hon sa att du ser dig själv som den gamla starka Annelie. Hon som alltid var i farten och kunde göra tusen saker samtidigt, hon som alltid var driftig och duktig, hon som alltid ställde upp och hela tiden gav till andra, hon som aldrig behövde be någon om hjälp och hon som aldrig kunde säga nej. Nu måste du börja att vända och titta på baksidan
av den gamla Annelie och samtidigt se vad som är positivt med den nya Annelie. Den gamla Annelie finns inte längre, men du håller henne kvar och detta tar energi utav dig. När du inte klarar av eller har ork, så tänker du hela tiden på hur mycket den gamla starka Annelie klarade av.

Vi var överens om att jag nu kommit en bit på vägen. Det positiva är att jag tillåter mig själv att koppla av, jag har lärt mig att säga nej till mycket och jag har lärt mig att prioritera mig själv. Men när det gäller att prestera något, då jämför jag mig alltid med den gamla Annelie. En person som inte finns längre .De dagar jag mår lite bättre, då accepterar jag detta tillstånd, men i mina bakslag, då är det värre. Då kommer smärtan av att inte klara av och ha ork och då sörjer jag för-
lusten mitt gamla jag.

Juni 2003 vecka 26

Skulle precis hoppa in i duschen efter att ha haft sovmorgon idag, när det ring-
de på dörren. Utanför stod mamma, hon hade varit och köpt två sallader och ville bjuda mig. Vi pratade lite om mitt läge just nu, och jag delgav henne min oro för mig själv och att jag funderade på att lägga ner mitt företag. Hon sa att jag var tvungen att tänka på min egen hälsa och tyckte att det var en god idé. Berättar för mamma att jag märker att jag mår bra av att pyssla med mina balkonglådor, då berättade hon för mig att hon läst i någon tidning att det är bra för en utbränd person att hålla på med trädgårdsarbete.

Juni 2003 vecka 25

Sedan jag blev sjuk, så har jag med näbbar och klor kämpat för att bli frisk och detta så fort som möjligt. För varken jag eller företaget hade råd att jag skulle vara borta så länge. Här skulle det rehabiliteras och jag har gripit efter allt som kommit i min väg, förutom min terapi, qigong, massage, avslappning, prome-
nader och stresshanteringskursen som jag började i april. Redan andra gången frågade kuratorn mig, hur jag mådde för hon såg att jag inte mådde bra gången före. Jo, sa jag det är rätt så ok och jag vill så gärna delta. Min man har också flera gånger sagt åt mig, att han trodde att det var fel för mig, för han såg hur sänkt jag var efter varje gång. Men envis som en åsna som jag alltid har varit, och med en pliktrogenhet till att slutföra något jag åtagit mig, så har jag gått dit.

Men för varje gång blev det en värre, bara jag kom in i rummet där vi skulle ha gruppgenomgång, så steg stresshormonerna i höjden och under avslapp-
ningen, så var jag som en stålfjäder. Jag for illa men stålsatte mig att vara kvar. Flera gånger hände det att jag gick ut på toan och grät. Värst var det för mig när kuratorn pratade om att vi mist all kontroll. Det var svårt att höra någon säga det till en, även om jag själv innan har sagt det till mig själv och min terapeut. För två veckor sedan kände jag redan på ditvägen att det skulle bli jobbigt, den gången växte ångesten och tillsist fick jag ingen luft i rummet, så jag greps av panik och rusade ut. Jag fick gå ut i friska luften, väntade sedan tills det var rast, då sade jag. Nej, nu åker jag hem för jag mår skitdåligt. Jag träffade kuratorn själv igår, och hon sa åt mig att det var rätt av mig att lyssna på min kropp och att säga ifrån.

Jag berättade för henne om den rädsla som jag nu upplever, att jag är rädd för vad som kommer att hända, och att jag känner att jag inte vill ha något ansvar för något just nu. Min drivkraft är borta och jag vill bara få vara ifred. Det är först nu 10 månader efter det totala braket, som jag stannat upp och kännt efter hur jag egentligen mår. Jag trodde efter det jag klev upp från det svarta hålet, att jag var på bättringsvägen och jag snart skulle vara igång, men nu inser jag att jag är långt ifrån bra. Så den store starke kämpen som varit van att klara allt, har lagt ner vapnet och inser att hon är besegrad. Marianne tipsade mig om att försöka att distrahera min uppvarvade hjärna med att använda en cd-spelare med head-
set och spela lugn och harmonisk musik. Fick låna en skiva utav henne som heter Vila.

Juni 2003 vecka 24

Sista veckorna har varit fördj--liga, hjärnan går på högvarv hela tiden. Är rädd för att jag snart får en hjärnblödning. Igår fick min kära hälft ta hand om matlag-
ningen, medan jag låg helt knäckt i sovrummet. Tål varken synintryck eller ljud. Maken hade radion på när han lagade mat, men både den och fräset i från köket höll på att göra mig till idiot. Slutade med att jag låg hopkrupen och både blun-
dade och höll för öronen, för att slippa ta in. Både maken och min terapeut är oroliga för mig och jag själv är livrädd. Vad göra?

Jag tycker att jag försöker så gott jag kan att eliminera ut det som får mig att må dåligt och i mångt och mycket har det gått bra. Men mitt största problem är mitt företag, även om man är sjukskriven och inte arbetar, så är man ändå företagare 24 timmar om dygnet och har det slutliga ansvaret. Jag oroar mig för framtiden, kommer jag själv tillbaka dit? Hur länge orkar mina kunder och hur många kom-
mer jag att tappa? Ska jag lägga ner företaget? Jag sa senast idag till min man, att jag har i hela mitt liv tagit så mycket ansvar för allt och alla. Jag är trött på det och jag vill inte ha något ansvar alls just nu. Jag vill bara vara, men det är inte så enkelt just nu. Vi bestämde att nu först ska vi koppla av tillsammans, han börjar snart sin semester och sedan i augusti ska jag se om jag är mogen till att ta be-
slutet om företaget existens. För jag tror just nu att det lutar mot en nedläggning eller lägga det vilande om jag ska bli frisk.

April 2003 Vecka 15

Så sitter man här igen, och känner sig ledsen över att orken och lusten försvann. Att det ska vara så förbaskat svårt att ta dessa dalar och att man inte lär sig att man går balansgång hela tiden. Trots att jag är tillsagd att jag måste försöka bromsa mig själv, så kändes plötsligt livet så härligt. Jag drog som förr igång mina projekt, städa skåp, kasta gamla saker, putsa fönster, hjälpte till med flytt av anhörig. Besökte jobbet flertal gånger, planerade för framtiden där, genom att beställa matrial och hjälpmedel, som jag ska använda till att bygga upp ett sy-
stem där allt blir lättöverskådligt för min för tillfället avdankade hjärna.

Min plan var att nästa vecka kunna börja jobba ett par timmar om dan, för att se om det minskade mitt stresspåslag och oron inom mig. Allt var frid och fröjd tyckte jag, men mina närmaste bromsklossar (anhöriga, vänner etc), sa åt mig att ta det lugnt. -Du är inte så stark som du tror! Min syster påtalade för mig, de svårigheter hon såg att jag hade, då jag kom ut till henne för att fika och att hon inte trodde att det var bra för mig att vistas där. Hur skulle jag kunna sköta jobbet ett par timmar, då jag har stora svårigheter att läsa både tidsskrifter, böcker och text på bildskärmen. Och hur skulle jag klara av mina arbetsuppgifter med mina koncentrationsproblem? Hur skulle jag klara jobbet, när jag inte klarar av kund-
kontakterna? osv.

Men jag i min enfald trodde att det skulle funka och jag blundade för verkligheten. På fredagen bjöd min man ut mig, dels för att jag fyllde år och dels tyckte han att det var roligt att se mig så välmående. Det var jättekul, men det var kanske drop-
pen som fick bägaren att börja rinna över. Tog mig inte ur sängen förrän halvsex kvällen därpå, förflyttade mig in till min älskade soffa. Där jag ömsom sov och ömsom en stund försökte se på TV:n fram till klockan elva. Sov halva söndagen, hade precis klivit ur duschen vid halv ett, när släkten kom och ville fira mig. Det första gänget som kom gick an. En timme efter sen de hade gått kom ett par till, då var jag helt slut, så efter trekvart då sa jag, att jag inte orkade och att jag var tvungen att lägga mig. Inte kul att köra folk på dörren, men jag kände att detta går inte, för då brister allt. Sov sedan.

Måndagen var jag helt slut när jag vaknade, orkade inte kliva utanför dörren. Tis-
dag försov mig, hörde inte klockan, den hade ringt i en timme innan jag orkade slå upp de blå. En timme senare stresshanteringskurs som höll på hela för-
middagen. Kom sedan hem mådde helt pyton, och ville bara vara ifred. Orkade inte att svara i telefonen, som gick varm hela eftermiddagen. Idag var jag på rehabsamtal på förmiddagen med, läkare, FK och rehabpersonal, de sa som mina egna bromsklossar du måste ta det lugnt och vila, mer sjukskrivning, nu till 31/8, ökad medicindos och ytterligare samtalsterapi. Just nu känner jag mig både ledsen och frustrerad över situationen.

Mars 2003 vecka 12

Har nu vandrat i detta tillstånd över 7 månader, men har de sista veckorna märk att jag fått LUSTEN tillbaka, och gud vad det är skönt. I helgen skrattade jag, så jag fick ont i magen, och det var evigheter sedan. Vilken känsla!!!! Min man blev överlycklig och sa att det var länge sedan han hörde mig skratta på det sättet. Idag vill jag göra saker! Längtar efter mitt jobb, väggarna hemma känns frukt-
ansvärt påträngande. Jag vill umgås med folk. Listan kan göras lång.....Men jag vet att jag måste ta det försiktigt, efter denna rejäla dikeskörning. Nu har jag nu lyckats att ta mig upp till dikeskanten och där balanserar jag.

På förmiddagen fungerar jag rätt så bra, men efter ett par timmar, så stänger hjärnan helt enkelt av sig. Jag får en glaskupa runt huvudet och kan inte ta in vad folk säger till mig. Ber någon mig utföra något, så blir jag i mellanåt helt hand-
lingsförlamad och vet inte hur jag ska göra. Nu har jag något så när lärt mig att inte slå på mig själv. Utan försöker tänka: OK, just nu är det så här, men det blir bättre med tiden. En dyrbar läxa har jag fått, men å andra sidan, så har jag lärt mig att värdera om många saker. Både på gott och ont. "Efter regn kommer det alltid solsken".

Januari 2003 Vecka 4

Medicinen har gett effekt och lyft upp mig ett snäpp. Tycker att måendet har blivit lite drägligare, trots mina svårigheter. Ångrar att jag inte började att äta medicin med en gång, det hade nog besparat mig mycket. Har kommit igång med mina dagliga promenader. De är jobbiga för det är så mycket intryck runt om.

Jag har knopat ihop ett förslag på rehabliteringsplan som jag presenterade på rehab.mötet. Mitt mål är att bli frisk så att jag kan återgå till mitt arbete och för det behöver jag lära mig att gå ner i varv och få balans mellan kropp och själ. Jag behöver fortsätta med stödsamtal. Dagliga promenader och avslappningsöv-
ningar, Qigong, sjukgymnastik och stresshanteringskurs under våren.